dagen, under Ttörutsättning ar IndelningSsver-
kets upphörande, måtte antaga denna lag.
På grund af det dagen förut utaf andra
kammaren fattade beslutet, uppstod en temli-
gen lång öfverläggning om denna punkt. Ett
par talare ville ha den återremitterad, nemli-
gen hrr Sparre och Kallstenius; hr Carlen
önskade att denna punkt skulle lemnas oaf-
gjord, till lagförslaget blifvit genomgånget;
men hr Nils Larson påyrkade att beslut ge-
nast skulle fattas, dock icke så formuleradt,
som utskottet framställt, utan af annan ly-
delse, i hvilket afseende talaren föreslog:
att såsom vilkor för kammarens beslut skall
gälla, att den lag om allmän värnepligt, som
kan vara af riksdagen antagen, icke skall träda
i verkställighet förrän båda statsmakterna, på
sätt andra kammaren beslutat, afgjort att in-
delningsverket skall upphöra och beslutet
härom trädt i tillimpaing. i
Detta förslag till beslut vann understöd af
hrr Engman, Jöns Pehrsson och Sven Nils-
son i Österslöf. Kammarens majoritet god-
kände det äfven vid votering med 110 röster
mot 57, hvilka senare röster afgifvits för
punktens återremitterande till utskottet.
Då kammaren härefter öfvergick till sjelfva
förslaget till värnepligtslag, antogs dess första
afdelning, innehållande de allmänna bestäm-
melserna rörande värnepligten, utan någon an-
märkningsvärd diskussion, med undantag af
den 5 2, som handlar om värnepligtige, som
vilja till främmande land utflytta, hvilken blef
återremitterad med 1 rösts pluralitet, eller 71
mot 70. Äfven bestämmelserna rörande in-
delning, mönstring m. m. biföllos oförändrade
och utan anmärkningsvärd öfverläggning. In-
dast 20 2, som bestimmer att hvarje bevä-
ringsskyldig efter verkställd mönstring är un-
derkastad krigsartiklarnes bestämmelser, gaf
anledning till meningsutbyte, emedan hrr Carl
Ifvarsson, J. Rundbäck och Jöns Pehrsson
ville återremittera densamma i syfte att få
ett uttalande, om icke några af krigslagens
bestämmelser, hvilka dessa talare ansågo för
stränga, kunde förmildras. Häremot afgafs
dock en kraftig protest af hrr John Ericson,
som erinrade dels att våra krigsartiklar un-
dergått en förändring, som skärpt straffet för
befälet men minskat det för truppen, dels
att den humanare tillimpning, som numera
gör sig gällande, motverkar det stränga lag-
budet, Sven Nilsson i Österslöf, Törnfelt, Per
Nilsson i Espö, Engman, hyvllka alla voro
öfvertygade om nödvändigheten af tukt och
lydnad, hvarförutan ingen ordning kan upp-
rätthållas. Äfven hr statsrådet Abelin be-
mötte de gjorda anmärkningarne. Det vore
för disciplinens upprätthållande alldeles nöd-
vändigt, att militära förseelser äfven erhöllo
militäriskt straff, och jemförd med andra län-
ders krigslagar, kunde vår visst icke kallas
sträng. — Punkten blef bifallen utan votering.
En ganska liflig debatt uppstod om 1 mon.
af 22:dra 2, som bestämmer tiden för bevä-
ringens öfning i fredstid. Deri bestämmas 82
dagar för infanteriet, artilleriet, sjöförsvaret
och ingeniörstrupperna och 90 dagar för kaval-
leriet, under angifne fördelning under de för-
sta beväringsåren. Då denna punkt föredrogs,
höjdes nemligen från flera håll röster, som
yrkade öfningstidens inskränkning. Anspråket
bemantlades vissserligen dermed, att man fram-
ställde önskan om att en del af öfningarue
skulle. förläggas till hemorterna, till kommu-
nen, hvarförutan en och annan talare tog hr
Rydbergs - yttrande i onsdags afton om ung-
domens vapenöfning till utgångspunkt för ut-
tryckande af den önskan, att dessa förbere-
dande öfningar skulle undangöras i ungdo-
men, ett yrkande, för hvars befogenhet man
åberopade krigsministerns yttrande i hans pro-
memoria af den 31 december 1868. För öf-
rigt åberopades äfven regeringens armåborgani-
sationsförslag 1869, deri bestämdes endast 60
dagars öfning, I förfäktandet af denna åsigt,
som står i uppenbar strid mot hvad som kamn-
marens majoritet uttalade under den långa
striden om indelningsverket, törenade sig hrr
J. Bundbäck, J. bergström, Carl Ifvars-
son, Rylander. Per Nilsson i Kulhult, Fors-
bäck, OC. J. Bengtsson, Sven Andersson, ån-
ders Johansson, Lyttkens och Jonas Jonas-
son. Hr Liss Olof Larsson önskade en be-
gränsning af militärdistrikten,
Hr Abelin visade emellertid, att då han
frångått förslaget om öfningar i hemorterna,
så hade det skett med anledning af de prak-
tiska svårigheter och stora kostnader, som ut-
förahdet skulle förorsaka; och hvad skolung-
domens öfningar beträffade, för hvilka han i
många år verksamt ifrat, så kunde dessa ej
tillmätas den vigt, hur nyttiga de eljest äro,
att de kunna tågas i betraktande, då man vill
skapa en för landets trygghet tillräckligt stark
armöorganisation. Såvida vi skola få en armå,
fullkomligt stridsduglig och motsvarande der-
med förenade uppoffringar, är det alldeles
oeftergifligt att den får nödig öfning, och en
sådan erhålles icke på mindre tid än den k.
mt föreslagit.
Ett ganska stort antal af ledamöterna af
kammarens landtrepresentänter, såsom hrr
Posse, Sven Nilsson i Österslöf, Sven Nils-
son i Efveröd, Engman, Per Nilsson i Espö,
J. BE. Johansson, Uhr, Petter Andersson,
Nils Nilsson från Blekinge län och Jokan
Jönsson, äfvensom hrr John Ericson, Man-
nerskantz och Mankell framhöllo emellertid
2ftertryckligt det olämpliga uti, att nu vilja
inskränka öfningstiden för beväringen, sedan
man förut. velat betinga sig eftergifter för
åtagandet af en utsträckt värnepligt. Äfven