dagen, under Ttörutsättning ar IndelningSsverkets upphörande, måtte antaga denna lag. På grund af det dagen förut utaf andra kammaren fattade beslutet, uppstod en temligen lång öfverläggning om denna punkt. Ett par talare ville ha den återremitterad, nemligen hrr Sparre och Kallstenius; hr Carlen önskade att denna punkt skulle lemnas oafgjord, till lagförslaget blifvit genomgånget; men hr Nils Larson påyrkade att beslut genast skulle fattas, dock icke så formuleradt, som utskottet framställt, utan af annan lydelse, i hvilket afseende talaren föreslog: att såsom vilkor för kammarens beslut skall gälla, att den lag om allmän värnepligt, som kan vara af riksdagen antagen, icke skall träda i verkställighet förrän båda statsmakterna, på sätt andra kammaren beslutat, afgjort att indelningsverket skall upphöra och beslutet härom trädt i tillimpaing. i Detta förslag till beslut vann understöd af hrr Engman, Jöns Pehrsson och Sven Nilsson i Österslöf. Kammarens majoritet godkände det äfven vid votering med 110 röster mot 57, hvilka senare röster afgifvits för punktens återremitterande till utskottet. Då kammaren härefter öfvergick till sjelfva förslaget till värnepligtslag, antogs dess första afdelning, innehållande de allmänna bestämmelserna rörande värnepligten, utan någon anmärkningsvärd diskussion, med undantag af den 5 2, som handlar om värnepligtige, som vilja till främmande land utflytta, hvilken blef återremitterad med 1 rösts pluralitet, eller 71 mot 70. Äfven bestämmelserna rörande indelning, mönstring m. m. biföllos oförändrade och utan anmärkningsvärd öfverläggning. Indast 20 2, som bestimmer att hvarje beväringsskyldig efter verkställd mönstring är underkastad krigsartiklarnes bestämmelser, gaf anledning till meningsutbyte, emedan hrr Carl Ifvarsson, J. Rundbäck och Jöns Pehrsson ville återremittera densamma i syfte att få ett uttalande, om icke några af krigslagens bestämmelser, hvilka dessa talare ansågo för stränga, kunde förmildras. Häremot afgafs dock en kraftig protest af hrr John Ericson, som erinrade dels att våra krigsartiklar undergått en förändring, som skärpt straffet för befälet men minskat det för truppen, dels att den humanare tillimpning, som numera gör sig gällande, motverkar det stränga lagbudet, Sven Nilsson i Österslöf, Törnfelt, Per Nilsson i Espö, Engman, hyvllka alla voro öfvertygade om nödvändigheten af tukt och lydnad, hvarförutan ingen ordning kan upprätthållas. Äfven hr statsrådet Abelin bemötte de gjorda anmärkningarne. Det vore för disciplinens upprätthållande alldeles nödvändigt, att militära förseelser äfven erhöllo militäriskt straff, och jemförd med andra länders krigslagar, kunde vår visst icke kallas sträng. — Punkten blef bifallen utan votering. En ganska liflig debatt uppstod om 1 mon. af 22:dra 2, som bestämmer tiden för beväringens öfning i fredstid. Deri bestämmas 82 dagar för infanteriet, artilleriet, sjöförsvaret och ingeniörstrupperna och 90 dagar för kavalleriet, under angifne fördelning under de första beväringsåren. Då denna punkt föredrogs, höjdes nemligen från flera håll röster, som yrkade öfningstidens inskränkning. Anspråket bemantlades vissserligen dermed, att man framställde önskan om att en del af öfningarue skulle. förläggas till hemorterna, till kommunen, hvarförutan en och annan talare tog hr Rydbergs yttrande i onsdags afton om ungdomens vapenöfning till utgångspunkt för uttryckande af den önskan, att dessa förberedande öfningar skulle undangöras i ungdomen, ett yrkande, för hvars befogenhet man åberopade krigsministerns yttrande i hans promemoria af den 31 december 1868. För öfrigt åberopades äfven regeringens armåborganisationsförslag 1869, deri bestämdes endast 60 dagars öfning, I förfäktandet af denna åsigt, som står i uppenbar strid mot hvad som kamnmarens majoritet uttalade under den långa striden om indelningsverket, törenade sig hrr J. Bundbäck, J. bergström, Carl Ifvarsson, Rylander. Per Nilsson i Kulhult, Forsbäck, OC. J. Bengtsson, Sven Andersson, ånders Johansson, Lyttkens och Jonas Jonasson. Hr Liss Olof Larsson önskade en begränsning af militärdistrikten, Hr Abelin visade emellertid, att då han frångått förslaget om öfningar i hemorterna, så hade det skett med anledning af de praktiska svårigheter och stora kostnader, som utförahdet skulle förorsaka; och hvad skolungdomens öfningar beträffade, för hvilka han i många år verksamt ifrat, så kunde dessa ej tillmätas den vigt, hur nyttiga de eljest äro, att de kunna tågas i betraktande, då man vill skapa en för landets trygghet tillräckligt stark armöorganisation. Såvida vi skola få en armå, fullkomligt stridsduglig och motsvarande dermed förenade uppoffringar, är det alldeles oeftergifligt att den får nödig öfning, och en sådan erhålles icke på mindre tid än den k. mt föreslagit. Ett ganska stort antal af ledamöterna af kammarens landtrepresentänter, såsom hrr Posse, Sven Nilsson i Österslöf, Sven Nilsson i Efveröd, Engman, Per Nilsson i Espö, J. BE. Johansson, Uhr, Petter Andersson, Nils Nilsson från Blekinge län och Jokan Jönsson, äfvensom hrr John Ericson, Mannerskantz och Mankell framhöllo emellertid 2ftertryckligt det olämpliga uti, att nu vilja inskränka öfningstiden för beväringen, sedan man förut. velat betinga sig eftergifter för åtagandet af en utsträckt värnepligt. Äfven