som i detta ögonblick ega mer än de. behöfva
för sina verkliga lefnadsförnödenheter, är myc-
ket ringa. Man måste lefva, och följaktligen
slå sig torghandlare, slagtare, bagare och de
sämre restaurationerna ganska bra ut. Men en
stor del af den välbergade befolkningens flykt
och de qvarvarandes knappa tillgångar måste
betydligt ha nedsatt äfven de nämda yrkes-
männens omsättning. Man dricker mycket,
mer än jag någonsin sett i Paris; men det är
demokratien som dricker och på bekostnad af
andra behof, ty aldrig har folket varit sämre
klädt, aldrig har det sett så oansenligt ut till
sitt yttre som nu.
Utsigterna för denna stad äro i sanning
dystra. De arbetande klasserna ha genom be-
lägringen blifvit alldeles demoraliserade. Detta
är icke blott de förmögnes, arbetsgifvarnes
och andres, till hvilkas omdöme man ej kaa
sätta sin tillit, åsigt, utan densamma delas ock
sf de mest ärliga republikaner, män, hvilka
icke ha något att invända mot den mera väl-
betänkta delen af kommunens program. Jag.
säger icke och tror icke heller att önskan att
få lefva ett lättjefullt lif med 30 sous om
dagen var den enda orsaken till insutrektionen
i Paris. Till grund för denna företeelse lig-
ger utan tvifvel en politisk känsla af djupaste
slag; men jag tror deremot att dem smak för
militärväsendet, som uppstått under belägrin-
gen, har ökat kommunens propaganda. och nu
utgör det förnämsta hindret för freden. Man
kan icke se och fem minuter tala med dessa
nationalgardister utan att märka, Att de finna
sig synnerligen väl i sin nuvarande ställning.
De äroicke män, som göra sina ledare modfillda,
då det gäller något företag mot Versailles. Freds-
miklarne — Paris deputerade och andre — äro
föremål för deras starkaste ovilja. Inbördes
kriget ger dem nästan alla de nöjen, de kunna
önska sig — underbåll, rättighet att prata och
slå dank dagen i ända, rätt att i oändlighet
fraternisera med allt slags folk, hvilket natur-
ligtvis för med sig frikostig traktering; det
ger dem ett för dem ovanligt inflytande, uni-
form, vapen, makt att hindra en hvar, gom
nalkas deras post och attvisa bourgeoisien sitt
förakt.
Kärleken till allt detta blir menniskan öfver-
mäktig, hvilket man tydligt kan se bland national-
gardisterna. Den flitiga handtverkaren sjunker
hastigt, fruktar jag, ned i jemnbredd med de
oduglingar, hvilka utgöra en så betydlig del
af styrkan. Man måste förvånas öfver den
olikartade sammansättningen af denna beväp-
nade hop. Ett stort antal utgöres tydligen af
arbetare med intelligent utseende och egare till
mindre bodar, och något märkligt är, att det
finng godt om gamla män i lederna. Gråhåri-
ga, feta, för att icke säga med istermage ut-
rustade, veteraner, hvilka måste ha tjenat un-
der medborgarekonungen, sida vid sida med
ungdomar, som kunde vara deras gsonsöner!
De representera rörelsens politiska ärlighet, de
äro frihetens frivillige, de äro djupa tänkare,
män, hvilka hela sitt lif upprepat den. fraseo-
logi, som leder sitt upphof från första revo-
lutionen och som synes dem lika kärnfrisk
som någonsin. De ha gått ut för att rädda
Frankrike? och för att göra 89 års principer
gällande. Å andra sidan stå alla spetsbofvar
i Paris under vapen. Icke ens i Lontlon har
jag sett en mera afskräckande smuöking. De
tyckas alltid vara mer eHer mindre druckna,
kanske ha de ej varit riktigt nyktra sedan den
18 mars. De kunna visserligen tyckas vara
en verkligt farlig samling, men jag tror att
deras officerare och kamrater hålla dem bra i
tygeln, och faktiskt är, att man hittils icke
haft skäl att beklaga sig öfver deras uppfö-
rande. De äro trumpna eller uppbrusande
allt efter som lynnet kommer på dem, men så
vidt jag kunnat se, låta de allmänheten vara
i fred. Det är omöjligt att förutsäga resul-
tatet af att beväpna och utrusta denna
stora styrka, men det inses ock lätt hur ytterst
svårt det skulle vara att upplösa, afväpna
och återförvisa den till det ävliga arbe-
tets stråt. Detta måste dock ske innan Paris
kan återupplefva. Det värsta är, att den må-
ste betvingas genom brist och genom att ut-
tömma alla de källor, ur hvilka denna armå
af lättingar kan hemta näring. Och hvilka
öden måste icke Paris genomgå, innan denna
hop ger vika tör behofvets påtryckning!
Nationalförsamlingen i Versailles.
medlemmarne af riksförsamlingen ha hvarje
afton partisammankomster. De. ha bildat två
grupper: den ena är den legitimistiska, som
äfven räknar orleanister ibland sig ochjär böjd
för, en fusion (förening) af de båda Hnierna
samt har hr d Audiffret-Pasquier till ordfö-
rande, den andra är den rent orleanistiska,
som sammanträder under akademikern och f.
d. redaktöreniför Journal de Debats;hr Saint
Marc Girardins presidium. De båda fraktio-
nerna ha förenat sig om en gemensam plan,
som går ut på att fråntaga först Ernest Picard
inrikesportföljen och sedan Jules Favre ber