som i detta ögonblick ega mer än de. behöfva för sina verkliga lefnadsförnödenheter, är mycket ringa. Man måste lefva, och följaktligen slå sig torghandlare, slagtare, bagare och de sämre restaurationerna ganska bra ut. Men en stor del af den välbergade befolkningens flykt och de qvarvarandes knappa tillgångar måste betydligt ha nedsatt äfven de nämda yrkesmännens omsättning. Man dricker mycket, mer än jag någonsin sett i Paris; men det är demokratien som dricker och på bekostnad af andra behof, ty aldrig har folket varit sämre klädt, aldrig har det sett så oansenligt ut till sitt yttre som nu. Utsigterna för denna stad äro i sanning dystra. De arbetande klasserna ha genom belägringen blifvit alldeles demoraliserade. Detta är icke blott de förmögnes, arbetsgifvarnes och andres, till hvilkas omdöme man ej kaa sätta sin tillit, åsigt, utan densamma delas ock sf de mest ärliga republikaner, män, hvilka icke ha något att invända mot den mera välbetänkta delen af kommunens program. Jag. säger icke och tror icke heller att önskan att få lefva ett lättjefullt lif med 30 sous om dagen var den enda orsaken till insutrektionen i Paris. Till grund för denna företeelse ligger utan tvifvel en politisk känsla af djupaste slag; men jag tror deremot att dem smak för militärväsendet, som uppstått under belägringen, har ökat kommunens propaganda. och nu utgör det förnämsta hindret för freden. Man kan icke se och fem minuter tala med dessa nationalgardister utan att märka, Att de finna sig synnerligen väl i sin nuvarande ställning. De äroicke män, som göra sina ledare modfillda, då det gäller något företag mot Versailles. Fredsmiklarne — Paris deputerade och andre — äro föremål för deras starkaste ovilja. Inbördes kriget ger dem nästan alla de nöjen, de kunna önska sig — underbåll, rättighet att prata och slå dank dagen i ända, rätt att i oändlighet fraternisera med allt slags folk, hvilket naturligtvis för med sig frikostig traktering; det ger dem ett för dem ovanligt inflytande, uniform, vapen, makt att hindra en hvar, gom nalkas deras post och attvisa bourgeoisien sitt förakt. Kärleken till allt detta blir menniskan öfvermäktig, hvilket man tydligt kan se bland nationalgardisterna. Den flitiga handtverkaren sjunker hastigt, fruktar jag, ned i jemnbredd med de oduglingar, hvilka utgöra en så betydlig del af styrkan. Man måste förvånas öfver den olikartade sammansättningen af denna beväpnade hop. Ett stort antal utgöres tydligen af arbetare med intelligent utseende och egare till mindre bodar, och något märkligt är, att det finng godt om gamla män i lederna. Gråhåriga, feta, för att icke säga med istermage utrustade, veteraner, hvilka måste ha tjenat under medborgarekonungen, sida vid sida med ungdomar, som kunde vara deras gsonsöner! De representera rörelsens politiska ärlighet, de äro frihetens frivillige, de äro djupa tänkare, män, hvilka hela sitt lif upprepat den. fraseologi, som leder sitt upphof från första revolutionen och som synes dem lika kärnfrisk som någonsin. De ha gått ut för att rädda Frankrike? och för att göra 89 års principer gällande. Å andra sidan stå alla spetsbofvar i Paris under vapen. Icke ens i Lontlon har jag sett en mera afskräckande smuöking. De tyckas alltid vara mer eHer mindre druckna, kanske ha de ej varit riktigt nyktra sedan den 18 mars. De kunna visserligen tyckas vara en verkligt farlig samling, men jag tror att deras officerare och kamrater hålla dem bra i tygeln, och faktiskt är, att man hittils icke haft skäl att beklaga sig öfver deras uppförande. De äro trumpna eller uppbrusande allt efter som lynnet kommer på dem, men så vidt jag kunnat se, låta de allmänheten vara i fred. Det är omöjligt att förutsäga resultatet af att beväpna och utrusta denna stora styrka, men det inses ock lätt hur ytterst svårt det skulle vara att upplösa, afväpna och återförvisa den till det ävliga arbetets stråt. Detta måste dock ske innan Paris kan återupplefva. Det värsta är, att den måste betvingas genom brist och genom att uttömma alla de källor, ur hvilka denna armå af lättingar kan hemta näring. Och hvilka öden måste icke Paris genomgå, innan denna hop ger vika tör behofvets påtryckning! Nationalförsamlingen i Versailles. medlemmarne af riksförsamlingen ha hvarje afton partisammankomster. De. ha bildat två grupper: den ena är den legitimistiska, som äfven räknar orleanister ibland sig ochjär böjd för, en fusion (förening) af de båda Hnierna samt har hr d Audiffret-Pasquier till ordförande, den andra är den rent orleanistiska, som sammanträder under akademikern och f. d. redaktöreniför Journal de Debats;hr Saint Marc Girardins presidium. De båda fraktionerna ha förenat sig om en gemensam plan, som går ut på att fråntaga först Ernest Picard inrikesportföljen och sedan Jules Favre ber