Från Frankrike.
Tillståndet i Paris,
(Skildradt af en korrespondent till Times.)
Paris den 11 april.
En främling, som kommer från London till
Paris, behöfver några dagar för att sätta sig
sig in i situationen. Första intrycket är en
angenäm förvåning, Att vara i massans hän-
der är icke så förfärligt som man måhända
föreställer sig. Sammandraget af hvarje dags
sensationsunderrättelser i London-tidningarnas
senaste nyheter kommer oss att öfverskatta
verkan af politiska svårigheter på samhällslif-
vet. Usurpationen är fullkomlig; det ena tyran-
niska påbudet efterföljes af det andra; erke-
biskopen är häktad, några framstående prester
dela hang öde, husvisitationer företagas och
man kommer till det resultatet att ingen är
säker. Detta är också fullkomligt sant. In-
gen är säker, lika väl som någon är säker då
bomberna hvisa öfver Arsenue de la Grande
Arme och genomborra husen kring Triumfbå-
gen. Men bomberna skada jemförelsevis få
och hvar och en tror sig skola undgå faran —
så är det ock med de politiska bomber, som
kommunen låter krevera ibland oss. Faran
märkes knappast och oron för lif, frihet och
egendom lägger sig hastigt sedan första förvå-
ningen gått öfver. Äfven midt under ett in-
bördes krig måste lifvets dagliga behof till-
godoses, och patrioterna kunna ej skrämma
sina grannar för mycket utan att sjelfva ut-
sätta sig för obehagligheter. De få i Paris
qvarvarande personer, hvilka kunna synas
misstänkta i demokratiens ögon, hafva tvifvels-
utan skäl att vara oroliga, ehuru jag tror att
ingenting värre än arrestering vederfares dem.
Men den aktvingsvärda delen af befolkningen
i allmänhet känner med sig att de äro politiska
nollor, det är till ytterlighet obetydliga -— och
ha de inte också visat detta? Hur skulle det
vara möjligt att utvälja någonibland dem, som
skulle kunna hedras med den äran att lands-
förvisas? Hvar och en tror, att hvad som än
må hända hans granne, -är det omöjligt för
den mest misstänkta kommunist att frukta nå-
gon fara för honom sjelf. Detta förtroende till
den egna obetydligheton tillskrifver jag den
säkerhet, som på alla. håll förefinnes. Några
bodar äro stängda, men det är egentligen så-
dana, som äro beräknade på rika kunder och
goda tider. Många äro kanske stängda lika
mycket af ekonomiska som af politiska skäl.
I andra afseenden afviker Paris föga från sin
vanliga fysionomi. Vid första promenaden ge-
nom gatorna skulle man nästan kunna tro att
ingenting ovanligt vore å färde. Vid jernvägs-
stationen, der den resande kanske väntat att se sig
omgifven af natiooalgardister af en vildt-repu-
blikansk typ, märker han intet annat ovanligt
än att bärarne ej äro tillfnnandes. Han flyt-
tar sina saker så godt han kan till en droska,
och då han framkommer till sin bestämmelse-
ort, märker han endast derpå att han är under-
kastad sociala institutioner, att åkaren begär
en half gång till så mycket som honom rätte-
ligen tillkommer. Den resande är naturligtvis
förtjust öfver, lättheten att inkomma i en dub-
belbelägrad stad. Att komma derifrån igen
måste jag erkänna
nationalgardisterna
som ej äro öfver med
nerlig aktning för 883
se ut och tala så
män från Belgier
personer få genomg g ke
hör; engelska pass tyckes man dock alltid re-
spektera. Men vi återgå till Paris utseende.
Det är sådant, att det kan skingra äfven den
mest nervsvages farhågor. Påskdagen t. ex.
voro boulevarderna så fullpackade som någon-
sin, bodarna i allmänhetöppna, kafgerna fyllda,
och icke ens nu kunde jag undgå att göra den
reflektionen att Paris är lifligare än någon an-
nan stad i verlden.
Jag vill dock icke att någon skall uppfatta
mina ord så som skulle Paris vara utan oro
och bekymmer. Paris är, såsom tidningarna
uttrycka sig, lugnt. Men under denna lugna
yta herrskar en djup nedslagenhet bland alla
klasser utom den beväpnade demokratien.
Denna nedslagenhet härleder sig icke från
fruktan för någon direkt åtgärd af kommunen
eller för excesser af deas socialistiska allio-
rade. Jag tviflar visst icke på, att det fions
personer, som tro att vi stå vid gränsen af all-
män konfiskation och hvilka öroas af förfär-
liga syner, i hvilka guillotinen på Place de
la Concorde spelar hufvudrolen. -Sådanaideer
äro dock icke allmänt förherrskande. Hvad
Paris med skäl har att befara är ekono-
misk ruin. Vi ha nu varit nära en månad un-
der Bellevilles regemente utan att ringaste
gocialistisk delning förekommit. Den fatti-
gaste och sämst aflönade nationalgardist går
förbi juvelerarens butik och ser: men rör
inte. Dock tror jag att bourgeoisien skulle
vara nöjd med att medgifra en 24 timmars
Inndriog, om staden och landet derigenom
unde återställas i sitt förra tillstånd. . För-
lusten i reel egendom skulle vara en småsak
i jemförelse med den ruin, som all industris
hämmande under: så många månader och
flyttniogen af all redbar valuta medföra.