Från Frankrike. Tillståndet i Paris, (Skildradt af en korrespondent till Times.) Paris den 11 april. En främling, som kommer från London till Paris, behöfver några dagar för att sätta sig sig in i situationen. Första intrycket är en angenäm förvåning, Att vara i massans händer är icke så förfärligt som man måhända föreställer sig. Sammandraget af hvarje dags sensationsunderrättelser i London-tidningarnas senaste nyheter kommer oss att öfverskatta verkan af politiska svårigheter på samhällslifvet. Usurpationen är fullkomlig; det ena tyranniska påbudet efterföljes af det andra; erkebiskopen är häktad, några framstående prester dela hang öde, husvisitationer företagas och man kommer till det resultatet att ingen är säker. Detta är också fullkomligt sant. Ingen är säker, lika väl som någon är säker då bomberna hvisa öfver Arsenue de la Grande Arme och genomborra husen kring Triumfbågen. Men bomberna skada jemförelsevis få och hvar och en tror sig skola undgå faran — så är det ock med de politiska bomber, som kommunen låter krevera ibland oss. Faran märkes knappast och oron för lif, frihet och egendom lägger sig hastigt sedan första förvåningen gått öfver. Äfven midt under ett inbördes krig måste lifvets dagliga behof tillgodoses, och patrioterna kunna ej skrämma sina grannar för mycket utan att sjelfva utsätta sig för obehagligheter. De få i Paris qvarvarande personer, hvilka kunna synas misstänkta i demokratiens ögon, hafva tvifvelsutan skäl att vara oroliga, ehuru jag tror att ingenting värre än arrestering vederfares dem. Men den aktvingsvärda delen af befolkningen i allmänhet känner med sig att de äro politiska nollor, det är till ytterlighet obetydliga -— och ha de inte också visat detta? Hur skulle det vara möjligt att utvälja någonibland dem, som skulle kunna hedras med den äran att landsförvisas? Hvar och en tror, att hvad som än må hända hans granne, -är det omöjligt för den mest misstänkta kommunist att frukta någon fara för honom sjelf. Detta förtroende till den egna obetydligheton tillskrifver jag den säkerhet, som på alla. håll förefinnes. Några bodar äro stängda, men det är egentligen sådana, som äro beräknade på rika kunder och goda tider. Många äro kanske stängda lika mycket af ekonomiska som af politiska skäl. I andra afseenden afviker Paris föga från sin vanliga fysionomi. Vid första promenaden genom gatorna skulle man nästan kunna tro att ingenting ovanligt vore å färde. Vid jernvägsstationen, der den resande kanske väntat att se sig omgifven af natiooalgardister af en vildt-republikansk typ, märker han intet annat ovanligt än att bärarne ej äro tillfnnandes. Han flyttar sina saker så godt han kan till en droska, och då han framkommer till sin bestämmelseort, märker han endast derpå att han är underkastad sociala institutioner, att åkaren begär en half gång till så mycket som honom rätteligen tillkommer. Den resande är naturligtvis förtjust öfver, lättheten att inkomma i en dubbelbelägrad stad. Att komma derifrån igen måste jag erkänna nationalgardisterna som ej äro öfver med nerlig aktning för 883 se ut och tala så män från Belgier personer få genomg g ke hör; engelska pass tyckes man dock alltid respektera. Men vi återgå till Paris utseende. Det är sådant, att det kan skingra äfven den mest nervsvages farhågor. Påskdagen t. ex. voro boulevarderna så fullpackade som någonsin, bodarna i allmänhetöppna, kafgerna fyllda, och icke ens nu kunde jag undgå att göra den reflektionen att Paris är lifligare än någon annan stad i verlden. Jag vill dock icke att någon skall uppfatta mina ord så som skulle Paris vara utan oro och bekymmer. Paris är, såsom tidningarna uttrycka sig, lugnt. Men under denna lugna yta herrskar en djup nedslagenhet bland alla klasser utom den beväpnade demokratien. Denna nedslagenhet härleder sig icke från fruktan för någon direkt åtgärd af kommunen eller för excesser af deas socialistiska alliorade. Jag tviflar visst icke på, att det fions personer, som tro att vi stå vid gränsen af allmän konfiskation och hvilka öroas af förfärliga syner, i hvilka guillotinen på Place de la Concorde spelar hufvudrolen. -Sådanaideer äro dock icke allmänt förherrskande. Hvad Paris med skäl har att befara är ekonomisk ruin. Vi ha nu varit nära en månad under Bellevilles regemente utan att ringaste gocialistisk delning förekommit. Den fattigaste och sämst aflönade nationalgardist går förbi juvelerarens butik och ser: men rör inte. Dock tror jag att bourgeoisien skulle vara nöjd med att medgifra en 24 timmars Inndriog, om staden och landet derigenom unde återställas i sitt förra tillstånd. . Förlusten i reel egendom skulle vara en småsak i jemförelse med den ruin, som all industris hämmande under: så många månader och flyttniogen af all redbar valuta medföra.