Skandinaverne i Wien. Af Asger Hammerik. Den skandinaviska föreningen i Wien har sina sammankomster i Musikföreningens nya byggnad, ett präktigt minnesmärke af dansko arkitekten Theophilus Hansens talang. Jag begaf mig dis en afton. En rymlig salong, der allt var insvept i moln af tobaksrök, bara blå ögon och gult här, midt på golfvet ett stort rundt bord med en babylonisk förvistring af allehanda nordiska tidningar af alla möjliga data. Ett underligt brusande af det välkända språket mötte mig vid inträdet; det föreföll mig som stode jag åter vid Öresund, deti gungande landsvägen som slingrar sig mellan skogbeklädda höjder och gyllene åkrar. Skandinaviska föreningen i Wien stiftades för omkring ett år sedan, bland andra af hr Valerius, förr bibliotekarie vid skandinaviska föreningen i Paris. Alla äro stadde i lifligt samtal, och ämnet är hemmet. För hur månget öra ringer det icke i afton, tänkte jag. De samlades antal var väl omkring femtio, och midt ibland dem satt en ungrare, som på dåligt danska gaf uttryck åt allas mening om nordens naturskönhet. — Äfven jag har varit i Danmark, sade han. Det var visserligen som soldat och fiende, men det gör ingenting: jag var tvungen till det. En herrlig stad, Köpenhamn, och Dyrehaven, en vacker skog! Jag tyckte så mycket om alltihop att jag stannade qvar ett helt år efter kriget. Och nu håller jag så mycket af danskarne att jag söker upp dem här i Wien. Och nu är jag glad och hedrad öfver att vara tillsammans med dem! Ingenting smickrar mer en nordbos fåfinga än ett sådant yttrande af en opartisk utländing. Vi känna oss så ringa ute, att hvarje ord af en främling, hvilket vittnar om att man frågar efter oss, omedvetet gläder. Lördagen den 18 mars höll föreningen — som jag tror till firande af årsdagen utaf dess stiftande — en stor fest. Den vackra lokalen var prydd med nordiska flaggor och sköldar och i bakgrunden en teater uppsatt. Främmande af alla österrikiska statens särskilda nationaliteter voro inbjudne och snart blef salen fylld af högtidsklädda damer och