då började dessa slåss, och så återstod naturligtvis intet annat för oss än att slå igen som dugtiga karlar. — Och Uffe? — Uffe slogs så tappert som någon af oss andra; jag kan försäkra öfversten, att han visade lika mycket mod som jag och alla vi andra. — Men han blef tagen af brandvakterna? — Ja, emedan lyckan inte gynnar alla lika. Jag och några raska gossar hade den turen att slå ose igenom, men för Uffe blef vägen afskuren. — Men hvarför sökte ni då inte befria honom? frågade öfversten, på hvilken Palles skildring så imponerat att han svek sina grundsatser och tog parti mot brandvakterna. — Derför att... svarade Palle, derför att... ja, se jag skall säga er att tumultet var mycket stort, och vi trodde verkligen att vi hade slagit brandvakterna på flykten, till dess vi, fastän tyvärr för sent, upptäckto att de hade fört några af de våra med sig. Men öfversten kan vara fullkomligt lugn, Uffe blir nog frikänd, vi ha den solklara rättvisan på vår sida, och det förundrar mig blott att Uffe inte redan är här. Det var också underligt att Uffe icke kommit hem, eftersom han för en hel timme sedan blifvit frigifven och lemnat poliskammaren. Men Uffe hade ej känt sig riktigt hågad för att gå direkte hem, han hade föredragit att taga en liten omväg åt Christianhevns vallar, ty der kan man gå så engam och ostörd, när