då började dessa slåss, och så återstod natur-
ligtvis intet annat för oss än att slå igen som
dugtiga karlar.
— Och Uffe?
— Uffe slogs så tappert som någon af oss an-
dra; jag kan försäkra öfversten, att han visade
lika mycket mod som jag och alla vi andra.
— Men han blef tagen af brandvakterna?
— Ja, emedan lyckan inte gynnar alla lika.
Jag och några raska gossar hade den turen att
slå ose igenom, men för Uffe blef vägen afskuren.
— Men hvarför sökte ni då inte befria ho-
nom? frågade öfversten, på hvilken Palles
skildring så imponerat att han svek sina
grundsatser och tog parti mot brandvakterna.
— Derför att... svarade Palle, derför
att... ja, se jag skall säga er att tumultet
var mycket stort, och vi trodde verkligen att
vi hade slagit brandvakterna på flykten, till
dess vi, fastän tyvärr för sent, upptäckto att
de hade fört några af de våra med sig. Men
öfversten kan vara fullkomligt lugn, Uffe blir
nog frikänd, vi ha den solklara rättvisan
på vår sida, och det förundrar mig blott att
Uffe inte redan är här.
Det var också underligt att Uffe icke kom-
mit hem, eftersom han för en hel timme sedan
blifvit frigifven och lemnat poliskammaren.
Men Uffe hade ej känt sig riktigt hågad för
att gå direkte hem, han hade föredragit att
taga en liten omväg åt Christianhevns vallar,
ty der kan man gå så engam och ostörd, när