slipper ingen in! Möjligt, men jag ber få tala med vakthafvande officeren. En temligen sluskig kapten framträdde och frågade barskt: Hvad är det fråga om? — Jag önskar tala med någon at cheferna i kommunen i och för en viss sak, och då jag är utlänning, torde detta ei nekas mig. — Sannt, men hvilken nation tillhör ni, medborgare ? — Den svenska. Vid dessa ord föll officeren i djupt begrundande och slutligen sade han: Ni är således ej tysk; passera. Jag närmade mig nu den stora trappan. Öfverallt en mängd soldater och inne på gården stod en kavalleriafdelning uppställd. Man gick, man kom, man frågade, man skrek, man svor, man stojade och här och der raglade en och annan full slusk. De mest olika och brokiga uniformer såg man och ingen syntes veta, hvem han skulle eller borde lyda. Signaler hördes esomoftast, än med trumpet, än med pipa, afbrutna då och då af en hvirfvel på trumma, som i denna kolossala byggnad gaf ett sådant dån, att man trodde åskan slagit ner. Nu steg jag långsamt uppför trappan. I midten af denna stodo tvenne poster, som fordrade ett laisser-passer. — Men jag har intet. — Då kommer ingen fram. — Officeren dernere sade mig, att jag kunde gå upp. — Det angår oss ej, drag åt h—e. — Nu kom en stabsofficer, till hvilken jag vände mig med anhållan att bli förd genom alla poster upp till någon af byråerna. Denne var något höfligare in de föregående och be-ledsagade mig upp till en stor sal, der jag borde vidare höra mig för. Insläppt här, mötte en högst egen syn mitt öga. Midt i salen var ett aflångt, med grönt kläde ötverdraget bord, vid hvilket sutto eller snarare halflågo 3—10 officerare. Dessa rökte och hade kastat sig vårdslöst på stolarne, sträckt ut benen och framför dem på bordet stodo till hälften urdruckna vinbuteljer. Till venster i salen var ett skrank med anbragta pulpeter. En mängd menniskor hvimlade här; hö och halm samt skräp och smuts betäckte golfvet och tapeterna voro trasiga, bärande tydliga spår af det ruskiga pack, som nu bebodde dessa eljest under den mäktige baron Haussmanns gyllene tider så horrliga och dyrbara gemak. Jag närmade mig en af de vid bordet sittande: Kan jag få tala vid en af cheferna? — Med hvem? — Med hvem som helst, blott: någon. — Kanske Assi? — Gerna. — Hör hit någon, följ den här medborgaren till guvernörens byrå. Vi gingo nu (jag och en gammal garibaldian) längs g.nom salen in i andra rum och slutligen genom en lång korridor, vid hvars ända en dörr ledde in till byrån. Här stodo 4 poster, och en officer, som tycktes hafva befälet öfver dessa, framträdde samt tillfrågade mig om mitt ärende. Efter att hafva föredragit detsamma och visat mitt pass, gick han in, kom straxt ut igen och bad mig stiga in. Här satt presidenten Assi vid ett bord, omgifven af 8 andra komiteledamöter. Jag bockade mig och anhöll få ett tillståndsbevis att lemna Paris och dit återvända för att göra est kort besök i Versailles. Assi är en liten man med mörkt hår, mörka ögon, vackra drag och ett särdeles artigt sätt. Han förklarade mig genast att ett dylikt bevis skulle utfärdas och att kommunen höll särdeles derpå att kunna gtå utlänningar till tjenst och på intet vis oroa sådana personer, Jag tackade och tog plats på en mig anvisad stol, under afvaktan på bevisets utskrifvande. En af guvernörens ordonnansofficerare gick fram till mig och vi började halfhögt samtala. Men, sade jag, här herrskar just ingen ordning. Nej, tyvärr; olyckligtvis har saken gått för långt och centralkomiten vill ej öfverlemna sin makt åt kommunen, det ser bekymmersamt ut. — Då finnas tvenne styrelser i Paris. — Ändå flera, och derför kan ingen ordning bli; medborgaren Assi, som ni der ser; se så aftärd han är, se huru hans ögon äro matta; nåväl, han har under 14 dagar ej sofvit en blund, och iag säger er, att han ej är någon dålig karl, men han förmår ej besvärja stormen, nu är det för sent; massan rycker honom med sig. Nu lemnades mig dokumentet, och då jag bugade mig för presidenten, befallde han ordonnansofficeren följa mig ut genom alla vakterna.