slipper ingen in! Möjligt, men jag ber få
tala med vakthafvande officeren. En temli-
gen sluskig kapten framträdde och frågade
barskt: Hvad är det fråga om? — Jag
önskar tala med någon at cheferna i kommu-
nen i och för en viss sak, och då jag är ut-
länning, torde detta ei nekas mig. — Sannt,
men hvilken nation tillhör ni, medborgare ?
— Den svenska. Vid dessa ord föll offi-
ceren i djupt begrundande och slutligen sade
han: Ni är således ej tysk; passera. Jag
närmade mig nu den stora trappan. Öfver-
allt en mängd soldater och inne på gården
stod en kavalleriafdelning uppställd. Man
gick, man kom, man frågade, man skrek, man
svor, man stojade och här och der raglade
en och annan full slusk. De mest olika och
brokiga uniformer såg man och ingen syntes
veta, hvem han skulle eller borde lyda. Sig-
naler hördes esomoftast, än med trumpet, än
med pipa, afbrutna då och då af en hvirf-
vel på trumma, som i denna kolossala bygg-
nad gaf ett sådant dån, att man trodde åskan
slagit ner. Nu steg jag långsamt uppför trap-
pan. I midten af denna stodo tvenne poster,
som fordrade ett laisser-passer. — Men
jag har intet. — Då kommer ingen fram.
— Officeren dernere sade mig, att jag kunde
gå upp. — Det angår oss ej, drag åt h—e.
— Nu kom en stabsofficer, till hvilken jag
vände mig med anhållan att bli förd genom
alla poster upp till någon af byråerna. Denne
var något höfligare in de föregående och be-
-ledsagade mig upp till en stor sal, der jag
borde vidare höra mig för. Insläppt här,
mötte en högst egen syn mitt öga. Midt i
salen var ett aflångt, med grönt kläde ötver-
draget bord, vid hvilket sutto eller snarare
halflågo 3—10 officerare. Dessa rökte och
hade kastat sig vårdslöst på stolarne, sträckt
ut benen och framför dem på bordet stodo
till hälften urdruckna vinbuteljer. Till ven-
ster i salen var ett skrank med anbragta pul-
peter. En mängd menniskor hvimlade här;
hö och halm samt skräp och smuts betäckte
golfvet och tapeterna voro trasiga, bärande
tydliga spår af det ruskiga pack, som nu be-
bodde dessa eljest under den mäktige baron
Haussmanns gyllene tider så horrliga och dyr-
bara gemak. Jag närmade mig en af de vid
bordet sittande: Kan jag få tala vid en
af cheferna? — Med hvem? — Med
hvem som helst, blott: någon. — Kanske
Assi? — Gerna. — Hör hit någon, följ
den här medborgaren till guvernörens byrå. Vi
gingo nu (jag och en gammal garibaldian) längs
g.nom salen in i andra rum och slutligen ge-
nom en lång korridor, vid hvars ända en dörr
ledde in till byrån. Här stodo 4 poster, och
en officer, som tycktes hafva befälet öfver
dessa, framträdde samt tillfrågade mig om
mitt ärende. Efter att hafva föredragit det-
samma och visat mitt pass, gick han in, kom
straxt ut igen och bad mig stiga in. Här satt
presidenten Assi vid ett bord, omgifven af
8 andra komiteledamöter. Jag bockade mig
och anhöll få ett tillståndsbevis att lemna Pa-
ris och dit återvända för att göra est kort be-
sök i Versailles. Assi är en liten man med
mörkt hår, mörka ögon, vackra drag och ett
särdeles artigt sätt. Han förklarade mig ge-
nast att ett dylikt bevis skulle utfärdas och
att kommunen höll särdeles derpå att kunna
gtå utlänningar till tjenst och på intet vis oroa
sådana personer,
Jag tackade och tog plats på en mig anvi-
sad stol, under afvaktan på bevisets utskrif-
vande. En af guvernörens ordonnansofficerare
gick fram till mig och vi började halfhögt
samtala.
Men, sade jag, här herrskar just ingen
ordning.
Nej, tyvärr; olyckligtvis har saken gått för
långt och centralkomiten vill ej öfverlemna
sin makt åt kommunen, det ser bekymmer-
samt ut. —
Då finnas tvenne styrelser i Paris. —
Ändå flera, och derför kan ingen ordning
bli; medborgaren Assi, som ni der ser; se så
aftärd han är, se huru hans ögon äro matta;
nåväl, han har under 14 dagar ej sofvit en
blund, och iag säger er, att han ej är nå-
gon dålig karl, men han förmår ej besvärja
stormen, nu är det för sent; massan rycker
honom med sig.
Nu lemnades mig dokumentet, och då jag
bugade mig för presidenten, befallde han or-
donnansofficeren följa mig ut genom alla vak-
terna.