Horns källa.
Pseudonymen Cervus lemnar i Norrkö-
pings Tidningar en drastisk skildring af den
i Östergötland mycket bekanta Horns källa i
Kisa-trakten, hvilken skildring vi här taga oss
friheten återgifva, då den tvifvelsutan skall
läsas med mycket nöje äfven af andre än
östgötar:
För några år sedan såg man i en liten grå
stuga i Kisa-trakten en familj, talrik och fat-
tig. Morfar låg giktbruten sedan flera år;
far bröt sten i ljungbacken, för att utvidga
det magra potatislandet; mor trälade jemt,
för att hålla mat och kläder i ordning -åt
barnskaran; lilla Stina, 9 år, hade i långa
månader legat förtvinad af värk, som ingen
läkare bedömt och ingen klok gubbe kunnat
bjelpa.
Det var en vacker sommarmorgon som lilla
Stina, plötsligt vaknande, ropar: Mor, nu blir
jag snart bra, om ni blott för mig till källan
i skogen derborta!
Hvad säger du, barn? sade modren un-
drande.
Jag säger, att jag blir frisk, bara jag kom-
mer till källan.
Hvilken källa?
Jag ska visa vägen, fast jag aldrig sett
Men barn, hvem har sagt dig det?
Kors, engeln, vet jag, som talte vid mig
nyss.
Det kom som en helig bäfvan öfver hela
den fattiga familjen vid dessa underliga ord,
och då den lilla andeskåderskan ifrigt yrkar
på affärd, så är snart stugan tom och blott
gamla morfar suckar derborta på sitt ensliga
liger. Far bär den lilla sjuklingen, framför
springer Petter med en träskopa och bakom
går mor med den yngsta på ryggen; små bar-
fotingar, tripp, trapp, trull, bilda eftertrup-
en. Alla vilja vara med och se hvad detta
etyder.
Vandringen blef temligen lång och snart på
alldeles obanad mark!; men lilla Stina tvekar
ej om kosan och till slut utpekar hon på långt
håll en berghäll, der det verkligen befinnes
vara en svag käll-åder, som kommer från en
skrefva och gör marken något fuktig ne-
danför.
Den lilla sjuka lägges på en sten, och då
en smala vatten hunnit samlas i skopan, dric-
ker hon ifrigt deraf och straxt derefter reser
hon sig sielf upp. Ännu en dryck — och hon
stöder på de små svaga ben, som under nära
ett half år ej kunnat bära henne. Derpå ber
hon att få en skopa vatten hälld öfver sig,
och snart står den lilla utmerglade kroppen
blottad och mottager helsans dop. Foglarna
sjunga, far och mor gråta af glädje och lilla
Stinas ansigte förklaras af ett länge saknadt
leende. Småsyskonen stå med vidöppna mun-
nar, men snart begripa de hur det hänger ihop
och instämma i jublet. Den ena vill ha en
skopa derför att han har så ondt i magen af
omogna surkartar, och då vill den andre också
ha en skopa för att han känt en sticka i stor-
tån ända sen i går.
Vid återfärden medfördes äfven en skopa
till samla morfar, och lilla Stina går för sig
sjelf.
Snart blefvo hennes kinder runda och röda
som nyponblomster, hennes blick åter liflig
som förr, och hon är nu den vackraste och
dugtigaste flicka i Horn, Måtte engeln alltid
leda henne vid handen!
Gamla morfar fick många skopor både in-
och utvärtes, innan han blef så pass bra, att
han kunde sitta uppe vid spiseln och tälja
träskedar. Han dog plågfri och såg till och
med hur stugan blef rödfärgad och ett par
af barnbarnen kommo ut i tjenst.
Underverket gick som en telegraftråd kring
bygden, och att det var sanning sågo alla, då
Stina visade sig på kyrkbacken 14 dagar der-
after. Alla sjuka skyndede nu till källan och
barnen i stugan förtjenade både slantar och
äpplen på att visa vägen. Det berättades snart
att det var giktpatienter som isynnerhet funno
sig väl af vattnet. Tilloppet at brunnsgäster
blef allt större, och då funno barnen, som
ogde detta Bethesda, att vatten kan också ha
värde — nemligen 4 öre pr kanna. Priset
var ej afskräckande och snart kommo allt
flera långväga sjuklingar till källan. Det upp-
stod dessutom verkliga vattenhandlare. Om en
torpare egde en häst och en gammal dricks-
tunna, så kunde han genast bli minuthandlare.
Han körde ända till 5 å 8 mil från källan och
utminnterade för 75 öre kannan det under-
bara vattnet, som var så mycket underbarare,
som det, sedan det kommit i hans tunna, al-
drig ville ta slut.
Karavanerna under sommaren, isynnerhet
vid högtiderna, äro nu betydliga. Karlarne
med rocken och matkoytet på käppen öfver