Horns källa. Pseudonymen Cervus lemnar i Norrköpings Tidningar en drastisk skildring af den i Östergötland mycket bekanta Horns källa i Kisa-trakten, hvilken skildring vi här taga oss friheten återgifva, då den tvifvelsutan skall läsas med mycket nöje äfven af andre än östgötar: För några år sedan såg man i en liten grå stuga i Kisa-trakten en familj, talrik och fattig. Morfar låg giktbruten sedan flera år; far bröt sten i ljungbacken, för att utvidga det magra potatislandet; mor trälade jemt, för att hålla mat och kläder i ordning -åt barnskaran; lilla Stina, 9 år, hade i långa månader legat förtvinad af värk, som ingen läkare bedömt och ingen klok gubbe kunnat bjelpa. Det var en vacker sommarmorgon som lilla Stina, plötsligt vaknande, ropar: Mor, nu blir jag snart bra, om ni blott för mig till källan i skogen derborta! Hvad säger du, barn? sade modren undrande. Jag säger, att jag blir frisk, bara jag kommer till källan. Hvilken källa? Jag ska visa vägen, fast jag aldrig sett Men barn, hvem har sagt dig det? Kors, engeln, vet jag, som talte vid mig nyss. Det kom som en helig bäfvan öfver hela den fattiga familjen vid dessa underliga ord, och då den lilla andeskåderskan ifrigt yrkar på affärd, så är snart stugan tom och blott gamla morfar suckar derborta på sitt ensliga liger. Far bär den lilla sjuklingen, framför springer Petter med en träskopa och bakom går mor med den yngsta på ryggen; små barfotingar, tripp, trapp, trull, bilda eftertrupen. Alla vilja vara med och se hvad detta etyder. Vandringen blef temligen lång och snart på alldeles obanad mark!; men lilla Stina tvekar ej om kosan och till slut utpekar hon på långt håll en berghäll, der det verkligen befinnes vara en svag käll-åder, som kommer från en skrefva och gör marken något fuktig nedanför. Den lilla sjuka lägges på en sten, och då en smala vatten hunnit samlas i skopan, dricker hon ifrigt deraf och straxt derefter reser hon sig sielf upp. Ännu en dryck — och hon stöder på de små svaga ben, som under nära ett half år ej kunnat bära henne. Derpå ber hon att få en skopa vatten hälld öfver sig, och snart står den lilla utmerglade kroppen blottad och mottager helsans dop. Foglarna sjunga, far och mor gråta af glädje och lilla Stinas ansigte förklaras af ett länge saknadt leende. Småsyskonen stå med vidöppna munnar, men snart begripa de hur det hänger ihop och instämma i jublet. Den ena vill ha en skopa derför att han har så ondt i magen af omogna surkartar, och då vill den andre också ha en skopa för att han känt en sticka i stortån ända sen i går. Vid återfärden medfördes äfven en skopa till samla morfar, och lilla Stina går för sig sjelf. Snart blefvo hennes kinder runda och röda som nyponblomster, hennes blick åter liflig som förr, och hon är nu den vackraste och dugtigaste flicka i Horn, Måtte engeln alltid leda henne vid handen! Gamla morfar fick många skopor både inoch utvärtes, innan han blef så pass bra, att han kunde sitta uppe vid spiseln och tälja träskedar. Han dog plågfri och såg till och med hur stugan blef rödfärgad och ett par af barnbarnen kommo ut i tjenst. Underverket gick som en telegraftråd kring bygden, och att det var sanning sågo alla, då Stina visade sig på kyrkbacken 14 dagar derafter. Alla sjuka skyndede nu till källan och barnen i stugan förtjenade både slantar och äpplen på att visa vägen. Det berättades snart att det var giktpatienter som isynnerhet funno sig väl af vattnet. Tilloppet at brunnsgäster blef allt större, och då funno barnen, som ogde detta Bethesda, att vatten kan också ha värde — nemligen 4 öre pr kanna. Priset var ej afskräckande och snart kommo allt flera långväga sjuklingar till källan. Det uppstod dessutom verkliga vattenhandlare. Om en torpare egde en häst och en gammal drickstunna, så kunde han genast bli minuthandlare. Han körde ända till 5 å 8 mil från källan och utminnterade för 75 öre kannan det underbara vattnet, som var så mycket underbarare, som det, sedan det kommit i hans tunna, aldrig ville ta slut. Karavanerna under sommaren, isynnerhet vid högtiderna, äro nu betydliga. Karlarne med rocken och matkoytet på käppen öfver