ropade af alla krafter: lefve konstitutionen!
Uffos lungor voro i ett förträffligt skick, och
hans gestalt reste sig öfver alla de andras,
hvadan han ådrog sig allmän uppmärksamhet
hvarhelst de framgingo. Då Uffe icke iakttog
samma försigtighet som Palle att städse taga
plats midt uti skaran, utan deremot oftast
befann sig bland de yttersta, hände det en
gång att en poliskonstapel kom fill honom
och frågade i en mycket höflig ton:
— Törs jag fråga, om det inte är herr
Steenholdt, jag har den äran att tala med?
— Nej, mitt namn är Uffe Hjelm, svarade
Uffe, som i sin oskuld anade intet ondt.
— Ah! jag ber tusen gånger om förlåtelse;
nu känner jag er mycket väl. Ni bor ju i
Vimmelskaftet, inte sannt?
— Nej, jag bor i hörnet af Stormg ..: men
lyckligtvis upptäckte Palles spejande öga faran,
och han ropade, innan Uffe hann tala till
punkt:
— Är du rentaf galen, menniska? Tänker
du störta dig sjelf i förderfvet?
Och derpå vände han sig till poliskonstapeln,
gägande:
— Hur understår ni er att komma hit och
spionera? Äro vi inte fria medborgare i ett
fritt land, och ni vågar antasta oss?
— Bravo, Palle, bravo! utbrusto Palles
vänner, och dessa rop gjorde Palle ännu mo-
digare, så att han fortfor i en hänförd ton:
— Tyranniets och despotismens tid är