just roa mig att se, hvilken min han gör, när han får höra denna stora nyhet. Palle sprang upp och ringde på samt frågade, om öfversten ännu var uppe. Frågan besvarades med ja, och Palle fördes in till öfversten. Denne befann sig ensam i sitt rum; på bordet lågo ett par uppslagna böcker, öfver hvilka lampan kastade ett klart sken. Öfversten gick fram och tillbaka på golfvet med korslagda armar, fördjupad i sina betraktelser. — God afton, herr öfverste, sade Palle. Förlåt, att jag kommer så sent till er, men jag har en vigtig nyhet att meddela er. — Hvad är det? frågade öfversten, i det han stannade framför Palle. — Ni har alltså ännu icko hört hvad som händt? sade Palle glad. Ja, det är nog inte heller många i Köpenhamn som veta det. — Nå, så låt höra då! — Kung Kristian den åttonde dog i afton klockan half 11 på Amalienborgs slott. Hans sista ord voro: Nu brister alltsammans1 Palle berättade detta med stor skyndsamhet, nästan som om han var rädd för att någon annan skulle träda in genom dörren och rycka nyheten ur munnen på honom. — Nu brister alltsammans! yttrade öfversten ; ja, helt visst, nu brister det. Nu brister den sista återstoden af lag och ordning, som hittills har funnits i vårt gamla Danmark, och sjelfsvåldet och tygellösheten skola hädanefter