lemna en teckning af cheferna för den kom-
munalistiska skolan, hvilka endast ha upp-
trädt utanför rådhuset och under okända
namn, om vi undantaga hrr Le Frångais,
Flourens och Jules Vall6s. Deras idger ha
nu blifvit så fullkomligt sammanblandade
med de kommunistiska åsigterna, att det
icke längre är möjligt att skilja mellan dem
som anse kommunen vara vigtigare än kom-
munismen. och dem som anse kommunismen
vara vigtigare än kommunen. Lättare är
att säga hvaruti de kommunalistiska idgerna
i och för sig bestå och hvaråt de syfta.
Det är centralkomitens4 senast offentlig-
gjorda meddelanden som göra att detta nu-
mera icke är förenadt med någon svårighet.
Till en början yar p;oletariatets frigörelse
ensam i fråga. Denna frigörelse var det
första ord som begagnades för att rekrytera
proletärernas kår. : Nästan omedelbart der-
efter insåg man det önskvärda i att afväpna
borgerskapet och vinna dess sympatier, och
det uppstod nu mycket tal om kommunal-
väsendet, om den kommunala friheten och
om denna dröm som länge närts af hvarje
god Paris-borgare: Paris skall styras af
sig sjelft. På detta sätt lyckades det cen-
tralkomitån! att vinna talrika anhängare
inom det motsatta lägret och att sålunda
påskynda det stora ordningspartiets neder-
lag. Sedan komitn nu öfvervunnit allt
motstånd i staden, har hon afkastat masken
och förgalarat, hvad som egentligen menas
med Paris-kommunen.
Man börjar finna att det här ingalunda
är fråga blott och bart om en kommunal
revolution, och att den beryktade Paris-
kommun, som påtvingade konventet och
nationalförsamlingen af år 1793 sina olycks-
bringande beslut, var af en vida oskyldigare
beskaffenhet än den nu ifrågavarande. Denna
har visserligen i flera fall mycken likhet
med den andra, men huru mycket längre
går hon icke såväl i afseende på sina åsig-
ter, som sina handlingar och sina syften!
1871 års kommun är suverän och konsti-
tuerande. Hon stiftar lagar och förklarar
sig anse hvilka medel som helst böra tillgri-
pas, för att göra dessa erkända och garan-
terade af landets gemensamma myndighet.
Hon medgifver alltså att en sådan s. k.
centralmyndighet bör finnas och, märk-
värdigt nog, fordrar hon icke bestämdt att
denna centrala myndighet skall vara repu-
blikansk. Den får vara af hvad slag som
helst, om blott den erkänner våra rättig-
heter, ivår autonomi och vårt oberoendet.
Sådant är våra moderna kommuners språk.
De dölja ingalunda sitt ursprung; de tala i
granna ordalag om sina förfäder under me-
deltiden, men glömma dervid bort två för-
hållanden som då existerade, en innerlig
tro på gudomligheten och det feodala syste-
met, som ärfdes just af våra dagars kommu-
ner. Och icke heller dölja de att de äro
beredda att använda våld mot den rivalise-
rande centrala myndighetenX, som för när-
varande representeras af nationalförsamlin-
gen i Versailles, om den skulle vilja göra
sitt uppdrag evigt, och vägra den rätt,
hvarpå Paris gör anspråk, att få lefva efter
egen smak. De neka dessutom icke att
åtaga sig sin andel af de allmänna bör-
dorna. CKommunent har ingen önskan
att ursurpera. I förbund med det frigjor-
da Frankrikes öfriga kommuner, skall hon
uppställa de vilkor; hvarunder hon: vill
vara förenad med nationen. Det är alltså
en ny stat som håller på att uppstå vid
foten af Montmartre-höjden, en makt som
ämnar ha en annan styrelse än Frankrikes,
och som likaledes väl lärer komma att vilja
ha sin egen budget, sina egna finanser, sin
egen armå och behandlas som den öfriga
nationens jemnlike. Han har ingenting emot
att, om så behöfves, ingå förbund med de
andra kommunerna och bilda en fede-
rationf,
Här måste jag göra ett uppehåll för att
anmärka (och detta är denna revolutions
utmärkande drag) att, tvärtemot all gammal
erfarenhet, det är i hufvudstaden det sön-
dringens arbete begynt som nu pågåri syfte
mål rr AR AR ARR RK RR RR