lemna en teckning af cheferna för den kommunalistiska skolan, hvilka endast ha uppträdt utanför rådhuset och under okända namn, om vi undantaga hrr Le Frångais, Flourens och Jules Vall6s. Deras idger ha nu blifvit så fullkomligt sammanblandade med de kommunistiska åsigterna, att det icke längre är möjligt att skilja mellan dem som anse kommunen vara vigtigare än kommunismen. och dem som anse kommunismen vara vigtigare än kommunen. Lättare är att säga hvaruti de kommunalistiska idgerna i och för sig bestå och hvaråt de syfta. Det är centralkomitens4 senast offentliggjorda meddelanden som göra att detta numera icke är förenadt med någon svårighet. Till en början yar p;oletariatets frigörelse ensam i fråga. Denna frigörelse var det första ord som begagnades för att rekrytera proletärernas kår. : Nästan omedelbart derefter insåg man det önskvärda i att afväpna borgerskapet och vinna dess sympatier, och det uppstod nu mycket tal om kommunalväsendet, om den kommunala friheten och om denna dröm som länge närts af hvarje god Paris-borgare: Paris skall styras af sig sjelft. På detta sätt lyckades det centralkomitån! att vinna talrika anhängare inom det motsatta lägret och att sålunda påskynda det stora ordningspartiets nederlag. Sedan komitn nu öfvervunnit allt motstånd i staden, har hon afkastat masken och förgalarat, hvad som egentligen menas med Paris-kommunen. Man börjar finna att det här ingalunda är fråga blott och bart om en kommunal revolution, och att den beryktade Pariskommun, som påtvingade konventet och nationalförsamlingen af år 1793 sina olycksbringande beslut, var af en vida oskyldigare beskaffenhet än den nu ifrågavarande. Denna har visserligen i flera fall mycken likhet med den andra, men huru mycket längre går hon icke såväl i afseende på sina åsigter, som sina handlingar och sina syften! 1871 års kommun är suverän och konstituerande. Hon stiftar lagar och förklarar sig anse hvilka medel som helst böra tillgripas, för att göra dessa erkända och garanterade af landets gemensamma myndighet. Hon medgifver alltså att en sådan s. k. centralmyndighet bör finnas och, märkvärdigt nog, fordrar hon icke bestämdt att denna centrala myndighet skall vara republikansk. Den får vara af hvad slag som helst, om blott den erkänner våra rättigheter, ivår autonomi och vårt oberoendet. Sådant är våra moderna kommuners språk. De dölja ingalunda sitt ursprung; de tala i granna ordalag om sina förfäder under medeltiden, men glömma dervid bort två förhållanden som då existerade, en innerlig tro på gudomligheten och det feodala systemet, som ärfdes just af våra dagars kommuner. Och icke heller dölja de att de äro beredda att använda våld mot den rivaliserande centrala myndighetenX, som för närvarande representeras af nationalförsamlingen i Versailles, om den skulle vilja göra sitt uppdrag evigt, och vägra den rätt, hvarpå Paris gör anspråk, att få lefva efter egen smak. De neka dessutom icke att åtaga sig sin andel af de allmänna bördorna. CKommunent har ingen önskan att ursurpera. I förbund med det frigjorda Frankrikes öfriga kommuner, skall hon uppställa de vilkor; hvarunder hon: vill vara förenad med nationen. Det är alltså en ny stat som håller på att uppstå vid foten af Montmartre-höjden, en makt som ämnar ha en annan styrelse än Frankrikes, och som likaledes väl lärer komma att vilja ha sin egen budget, sina egna finanser, sin egen armå och behandlas som den öfriga nationens jemnlike. Han har ingenting emot att, om så behöfves, ingå förbund med de andra kommunerna och bilda en federationf, Här måste jag göra ett uppehåll för att anmärka (och detta är denna revolutions utmärkande drag) att, tvärtemot all gammal erfarenhet, det är i hufvudstaden det söndringens arbete begynt som nu pågåri syfte mål rr AR AR ARR RK RR RR