nära, eller lindra nöden i doss mångfaldiga skepnader; nyss, med ett ord, stod lifvet framför vär ädla drottning i hela rikedomen af den inre och yttro glans, som prisas lycklig på jorden; och nu är alltsammans lyktadt, och den leende taflan förvandlad. HNörjande sitter konungen i de ödsliga gemaken, klagande bidar dottern i det forna hemmet, suckande hvilar stammodern för konungahuset i de salar, der så många smärtofulla förluster åter träda fram för hennes själ, furstar och furstinnor begråta den trofasta väninpan, fader och syster sucka i fjerran öfver en alltför tidigt hädangången dotter och syster, bitter saknads tårar gjutas af hela den stora krets, som fått vara vid hennes sida såsom vänner eller tjenat henne under de förgångna åren, nödens barn hafva förlorat ett stöd, starkt och ocgennyttigt såsom kärleken, och folket kläder sig-i svarta sorgedrägten till ett vittnesbörd om den smärta, som gripit allas hjertan. Vid sådan förvandling är det 1 sanning icke underligt, om våra tankar och vägar stupai mörker, och om ett hvarför ? vill tränga sig fram på våra läppar. Menskligt att se och menskligt att tala, vittna ju alla lifvets förhållanden för angelägenheten, att på vår drottning måtte få uppfyllas löftet: De skola länge lefva på jorden. Godheten, hjertats godhet, tager ut sin rätt och vinner sitt erkännande i konungasalen som i hyddan. Den tränger genom högheten3 glans och torftighetens enkelhet. Den betygar ännu i dag med aposteln om de mängahanda gäfvorna: Störst bland dem är kärleken. Kärleken är den makt, med hvilken drottning Lov tagit till fånga det svenska folkets hjertan, kärleken i all sin renhet, enkelhet och flärdlöshet, den kärlek, som, enligt apostelns ord, är tålig och mild, som skalkas icke och uppblåses icke, den kärlek, som fördrager all ting, tror all ting, hoppas all ting, lider all ting. I döden träder hon fram alltmer såsom en bild af godhe ten, skär som en morgonrodnad och ren som daggdroppen. Främmande för dagens strider, gick hon sin drottningsvig fram i stillhet. Tyst och troget göra väl, se der drottningens berömmelse. På den vägen eröfrade hon sin höge makes hjerta, på den vägen stadfästade hon sitt minne i mängas hjertan, på den vägen har hon vunnit en plats i sitt nya fäderneslands historia såsom en stor personlighet, stor i det som för en drottning är svårast af allt, nemligen i det Illa. Sådana äro våra tankar. Derför fråga vi vid heunes vidiga och plötsliga bortgång: hvarför? Svaret är detta: Mina tankar äro icke edra tankar, och edra väsar äro icke mina väsar, iser Herren. Utan så mycket himmelen ir sre än jorden, så äro ock mina vägar hösre in edra visar, och mina tankar än edra tankar. iimmelen är högre än jorden, Guds vägar :o högre än våra vägar, Guds tankar äro högre än vära tankar, derför äro Guds tankar icke våra och våra vägar icke Herrans, se der det dunkla svaret. Att härnere utransaka det, hörer icke oss till. Så mycket allenast kunna vi förstå, att det, som går mot våra tankar och vägar, är ett himlens rop till jorden, är en Guds röst, som går genom tiderna, är ett maningsord till oss, som stanna qvar på stranden, likartadt med det som IIerren gaf Israels barn på flykten från Egyptens träldom till det förlofvade landet: I skolen vara gjordade kring om edra länder och hafva edra skor på edra fötter och stafvar i edra händer, och I skolen ita våskalambet sisom de der hasta Till vägs. — Vi hasta till vägs, sådant är drottningens ord till sitt folk, makans till maken, moderns till dottern, vännens till vännerna, husmoderns till tjenare och tjenariunor. Det är ett tostamente, som höfves oss alla att med ödmjukhet och undergifvenhet taga emot af den hädangängna, ett testamente så mycket dyrbarare som det är förbundet med ett annat, hvilket står tecknadt på hennes sista, ännu ofullbordade målning på arbetsbordet i drottningens rum: Salise äro de bedröfvade, ty de skola få hussvalelse. Trofaste Gud, barmhertige Fader! Du, som genom din son Jesum Kristum låtit oss se lidandet och döden i deras rätta himmelska ljus, sänd i denna stunden din heliga anda, hugsvalelsens anda i våra hjertan, att vi måga trösta oss vid det verldsöfvervinnande ordet af Jesu m Jas ir uppståndelsen och lifvet; hvilken som iror vå mis, han skall lefva, om han än död biefve; och hvar och en, som lefver och tror på mis, han skall icke dö evinnerliga. — Jag tror på Jesum Kristum, sådant var den nu hädangångna drottningens vittnesbörd i hennes sista stunder. Det är ett ord att bygga uppå i lifvet och i döden. Lär ock oss, o Herre, i denna sc tunden bygga på det ordet och ur det vittnesbördet hemta trösten, de jordiska förhoppningarne sjunka i mullen. Värdes, o Herre, med denna evighetsförhoppning styrka och hugsvala vår dyre konung i hans bekymmer öfver förlusten, den p ga och 0 väntade, af den ädlaste, kärleksrikaste maka. Vi des. o Herre, med ditt nådiga hägn omfatta och a den åldriga, men duck så varmhjertade, ammodern för vårt konunrgahus, henne, som nu änyo mäste se döden komma in i den för hennes hjerta så kära familjekretsen. Viärdes, o Herre, trösta den älskade konungadottern och hennes höga gemål, som sörja öfver den huldaste moders bortång. Gif, o Herre, din frid åt hola vårt konungahus, åt den höge äldrige fadren, som nu i fjerran mottagit budskapet om en kär dotters bortgång, åt furstar och furstinnor, närvarande och frånvarande, de der si i bi saknad af en vän, be pröfvad i alla ten. ss alla, lär hela vårt and att falla på en gång hvad vi egt och hvad vi förlorat genom en drottnings bortgång, som i sina sista stunder betygade, att, huru kärt än för henne varit det land i hvilket hon fostrats, hon dock genom den kärlek hon rönt i det nya fiderneslandet vuxit dermed så tillsammans, att endast döden kunde slita det bandet. Vare denna stunden på en gång en fridstund och en väckelsens stund, från hvilken vi taga med oss ut i lifvet den enda fullt tillfredsställande lösningen af lifvets dunkla gåta: a tankar äro iv edra tankar. och edra 6 mina visar, er Herron. Utan himmelen är bösre än jorden, så sar högre edra visar, och 1 edra taukar. s Hå tacke vi dig nu, näderike Gud, för all den hugnad och sällhet du genom denna ädla drott8, medan hon här lefde, skänkt vår konung hans hus, för allt det goda du låtit henne