nära, eller lindra nöden i doss mångfaldiga skep-
nader; nyss, med ett ord, stod lifvet framför vär
ädla drottning i hela rikedomen af den inre och
yttro glans, som prisas lycklig på jorden; och nu
är alltsammans lyktadt, och den leende taflan för-
vandlad. HNörjande sitter konungen i de ödsliga
gemaken, klagande bidar dottern i det forna hem-
met, suckande hvilar stammodern för konunga-
huset i de salar, der så många smärtofulla för-
luster åter träda fram för hennes själ, furstar och
furstinnor begråta den trofasta väninpan, fader och
syster sucka i fjerran öfver en alltför tidigt hädan-
gången dotter och syster, bitter saknads tårar gju-
tas af hela den stora krets, som fått vara vid hen-
nes sida såsom vänner eller tjenat henne under
de förgångna åren, nödens barn hafva förlorat ett
stöd, starkt och ocgennyttigt såsom kärleken, och
folket kläder sig-i svarta sorgedrägten till ett
vittnesbörd om den smärta, som gripit allas hjertan.
Vid sådan förvandling är det 1 sanning icke un-
derligt, om våra tankar och vägar stupai mörker,
och om ett hvarför ? vill tränga sig fram på våra
läppar. Menskligt att se och menskligt att tala,
vittna ju alla lifvets förhållanden för angelägen-
heten, att på vår drottning måtte få uppfyllas
löftet: De skola länge lefva på jorden. God-
heten, hjertats godhet, tager ut sin rätt och vinner
sitt erkännande i konungasalen som i hyddan. Den
tränger genom högheten3 glans och torftighetens
enkelhet. Den betygar ännu i dag med aposteln
om de mängahanda gäfvorna: Störst bland dem är
kärleken. Kärleken är den makt, med hvilken
drottning Lov tagit till fånga det svenska fol-
kets hjertan, kärleken i all sin renhet, enkelhet
och flärdlöshet, den kärlek, som, enligt apostelns
ord, är tålig och mild, som skalkas icke och upp-
blåses icke, den kärlek, som fördrager all ting, tror
all ting, hoppas all ting, lider all ting. I döden
träder hon fram alltmer såsom en bild af godhe
ten, skär som en morgonrodnad och ren som dagg-
droppen. Främmande för dagens strider, gick hon
sin drottningsvig fram i stillhet. Tyst och troget
göra väl, se der drottningens berömmelse. På den
vägen eröfrade hon sin höge makes hjerta, på den
vägen stadfästade hon sitt minne i mängas hjertan,
på den vägen har hon vunnit en plats i sitt nya
fäderneslands historia såsom en stor personlighet,
stor i det som för en drottning är svårast af allt,
nemligen i det Illa.
Sådana äro våra tankar. Derför fråga vi vid
heunes vidiga och plötsliga bortgång: hvarför?
Svaret är detta: Mina tankar äro icke edra
tankar, och edra väsar äro icke mina väsar,
iser Herren. Utan så mycket himmelen ir
sre än jorden, så äro ock mina vägar hösre
in edra visar, och mina tankar än edra tan-
kar. iimmelen är högre än jorden, Guds vägar
:o högre än våra vägar, Guds tankar äro högre
än vära tankar, derför äro Guds tankar icke våra
och våra vägar icke Herrans, se der det dunkla
svaret. Att härnere utransaka det, hörer icke oss
till. Så mycket allenast kunna vi förstå, att det,
som går mot våra tankar och vägar, är ett him-
lens rop till jorden, är en Guds röst, som går ge-
nom tiderna, är ett maningsord till oss, som stanna
qvar på stranden, likartadt med det som IIerren
gaf Israels barn på flykten från Egyptens träldom
till det förlofvade landet: I skolen vara gjordade
kring om edra länder och hafva edra skor på
edra fötter och stafvar i edra händer, och I
skolen ita våskalambet sisom de der hasta
Till vägs. — Vi hasta till vägs, sådant är drott-
ningens ord till sitt folk, makans till maken, mo-
derns till dottern, vännens till vännerna, husmo-
derns till tjenare och tjenariunor. Det är ett tosta-
mente, som höfves oss alla att med ödmjukhet och
undergifvenhet taga emot af den hädangängna, ett
testamente så mycket dyrbarare som det är för-
bundet med ett annat, hvilket står tecknadt på
hennes sista, ännu ofullbordade målning på arbets-
bordet i drottningens rum: Salise äro de bedröf-
vade, ty de skola få hussvalelse.
Trofaste Gud, barmhertige Fader! Du, som ge-
nom din son Jesum Kristum låtit oss se lidandet
och döden i deras rätta himmelska ljus, sänd i denna
stunden din heliga anda, hugsvalelsens anda i våra
hjertan, att vi måga trösta oss vid det verldsöfver-
vinnande ordet af Jesu m Jas ir uppståndel-
sen och lifvet; hvilken som iror vå mis, han
skall lefva, om han än död biefve; och hvar
och en, som lefver och tror på mis, han skall
icke dö evinnerliga. — Jag tror på Jesum Kri-
stum, sådant var den nu hädangångna drottnin-
gens vittnesbörd i hennes sista stunder. Det är
ett ord att bygga uppå i lifvet och i döden. Lär
ock oss, o Herre, i denna sc tunden bygga på
det ordet och ur det vittnesbördet hemta trösten,
de jordiska förhoppningarne sjunka i mullen.
Värdes, o Herre, med denna evighetsförhoppning
styrka och hugsvala vår dyre konung i hans be-
kymmer öfver förlusten, den p ga och 0
väntade, af den ädlaste, kärleksrikaste maka. Vi
des. o Herre, med ditt nådiga hägn omfatta och
a den åldriga, men duck så varmhjertade,
ammodern för vårt konunrgahus, henne, som nu
änyo mäste se döden komma in i den för hennes
hjerta så kära familjekretsen. Viärdes, o Herre,
trösta den älskade konungadottern och hennes höga
gemål, som sörja öfver den huldaste moders bort-
ång. Gif, o Herre, din frid åt hola vårt konunga-
hus, åt den höge äldrige fadren, som nu i fjerran
mottagit budskapet om en kär dotters bortgång,
åt furstar och furstinnor, närvarande och frånva-
rande, de der si i bi saknad af en vän, be
pröfvad i alla ten. ss alla, lär hela vårt
and att falla på en gång hvad vi egt och hvad vi
förlorat genom en drottnings bortgång, som i sina
sista stunder betygade, att, huru kärt än för henne
varit det land i hvilket hon fostrats, hon dock ge-
nom den kärlek hon rönt i det nya fiderneslandet
vuxit dermed så tillsammans, att endast döden
kunde slita det bandet. Vare denna stunden på en
gång en fridstund och en väckelsens stund, från
hvilken vi taga med oss ut i lifvet den enda fullt
tillfredsställande lösningen af lifvets dunkla gåta:
a tankar äro iv edra tankar. och edra
6 mina visar, er Herron. Utan
himmelen är bösre än jorden, så
sar högre edra visar, och
1 edra taukar. s
Hå tacke vi dig nu, näderike Gud, för all den
hugnad och sällhet du genom denna ädla drott-
8, medan hon här lefde, skänkt vår konung
hans hus, för allt det goda du låtit henne