fåglar eller med märkvärdiga stenar och mineralioer. Men hvad som var ännu märkvärdigare än alla dessa märkvärdigheter, det var de historier som kapten Roslin hade att berätta om dem. Det fanns i hela samlingen icko en enda småsak, vid hvilken icke ett eller annat högst äfventyrligt minne var fästadt. Så t. ex. tog kaptenen fram ett litet metall-stycke och frågade dem om de kunde säga honom, hvad det var för slag. — Det är ju messing, sade Palle utan tvekan. — Hå, hå! skrattade kaptenen; ni är ingen kännare, min unge vän: det är guld. — Guld? sade Palle i en tviflande ton; åtminstone är det fullkomligt olikt allt annat guld som jag har sett. — Ja; ty jag skall säga er att det är indiskt guld, och sådant ser något annorlunda ut än det vanliga guldet, men det är en vida ädlare metall. Detta lilla stycke har jag gömt som ett minne; det är hvad jag har qvar af en ofantlig guldplåt, som jag händelsevis hittade i Peru, en plåt, som var temligen tunn, men i afseende på utsträckningen lika stor som Kongens Nytorv. — Kors, en sån plåt! ropade Palle. — Ja, det må ni väl säga, men så finner man inte heller en sådan hvar dag. Jag sände den som present till min gode vän, Simon Bolivar, ty ban var jemt och ständigt i penningknipa, och jag fick ofta lof att bistå honom