ter är Svagare än den förres. Båda torde således kunna anses såsom lika starka eller, om man så vill, lika svaga. Emellertid vinner hr M. samma mål med en årlig uppoffring af blott 14,725,000 rdr, eller låt vara 15 mill., då hr A:s årligen kostar 17 mill. Men hr M:s är förmöget till en fortgående utveckling och förstärkning, utan att dess hufvudgrunder behöfva rubbas, Afvyen om hr A, nu lyckades genomdrifva den utsträckta värnepligten, utan indelningsverkets lindring eller aflyftning, så befara vi dock högeligen att han i framtiden utan en dylik genomgripande rabbning icke skulle kunna ernå förlängda beväringsöfningar eller ökade årliga kostnader, om sådant befunnes nödigt. Hr A:s förslag afser hufvudsakligen en ögonblicklig förstärkning af försvaret, såsom det synes för något visst ändamål, och utan att afse en kommande utveckling. Hr M:s deremot åsyftar mera framtiden och en normal utveckling, utan alltför stora och häftiga språng, vare sig il afseende på öfningar eller kostnader, Vi vilja nu jemföra hr M:s organisation med, till en början, den norska armåns nuvarande. Den norska armånslinie består af omkring 20,000 man, alla chargerna inberäknade. Dessutom finnas 12,000 man i reserv till ersättning af lidna förluster och 12,000 man landtvärn (landstorm), jemte trossmanskap. Afnämude trupper underhållas ständigt i fredstid allenast omkring 2.000 man befäl och spel samt 2.000 man värfvade trupper. Dessa, jemte 10.000 man s. k. nationale (bevärivgar), utgöra den egentliga liniearmån, hvilken genom intagande af 6,000 man reserymanskap uppnår nämnda krigsstyrka af 20.000 man. Af liniearmån äro 11.000 man infanteri, 1.300 kavalleri och 1,700 artilleri; blott infanteriet förstärkes vid mobilisering med reservymanskap. Skulle denna organisation tillämpas på Sverige, erhöllo vi blott 48,000 man linie, i stället för af hr M. föreslagna 90.000, 29,000 man ersättningstrupper i stället för 56.000 och 29,000 man landstorm i stället för 128,000. Den värfvade och befälskadern uppginge till blott 9,000 i stället för 23,000 man. Linieinfanteriet skulle i medeltal hafva samma öfning som hr M:s, då det är sammansatt af 10,000 man med 167 dagars öfning, men af 6,000 man med blott 66 dagars öfning. Norska artilleriet har under bela sin tjenstetid blott 210 dagars öfning och kavalleriet blott 230 dagars öfning, samt måste således anses vida svagare än herr M:s värfvade. Öfver hufvud taget måste hr Mankells arm jemförelsevis anses såsom minst dubbelt starkare än den norska. Och vi begagna detta tillfälle att ånyo uttrycka vår stora förvåning deröfver, att konungen af Norge, som bättre än någon annan borde känna det norska försvarets svaghet, derstädes ej låter höra ett knäppande kny i afseende på nödvändigheten af armåorganisationens totala ombildning, då i Sverige himmel och jord för samma ändamål uppröras. Förmodligen måtte norska storthinget ej anses så medgörligt och lättskrämdt, som den svenska riksdagen? Att hr M:s liniearmå torde vara svagare, än den nuvarande danska, detta kan ej betviflas. Något jemnas dock förhållandet genom den större håg för militära öfningar och lätthet att uppfatta den krigiska bildningen, som allmint anses förefinnas hos svenskarne. Afen föregående artikel i denna tidning (se n:o 1877) hafva vi dock sett nogsamt utvisas de skäl, som nödgat Danmark att använda alla krafter på utbildandet af en stark liniearmå, under det i detta lilla land ortförsvaret är af mindre vigt. Dessa skäl, nemligen möjligheten af en hastig fiendtlig öfversvämning med stor öfvermakt m. m., förefinnas hos oss icke, i följd af den lyckliga omständigheten att vårt land är omgifvet af haf. Den schweiziska krigsförfattningen har tydligen föresväfvat hr M. vid uppgörandet af hans armåförslag. Men han har på ett lämpligt sätt velat undvika dess svaga sidor, på samma gång han efter våra förhållanden afpassat de delar, som antagits. De olägenheter, som vanligtvis, och äfven af echweizarne sjolfva, anses vidhäfta deras krigsförfattning äro: befälets otillräckliga krigsbildning, då flertalet ej består af fackmän, utan af personer från alla möjliga yrken, som aldrahögst såsom dilettanter sysselsätta sig med militärvisendet; vidare specialvapnenus otillräckliga utbildning; samt slutligen öfningarnes fördelning på allt för mänga år, under det att rekrytskolan är för kort. Dessa olägenheter har hr M, undvikit genom organiserande af en stark och vil öfvad befälskader, genom specialvapnens förseende med värfvad stamtrupp och genom i sammanträngande af öfningarne, hvilka för öf