ter är Svagare än den förres. Båda torde så-
ledes kunna anses såsom lika starka eller, om
man så vill, lika svaga. Emellertid vinner hr
M. samma mål med en årlig uppoffring af
blott 14,725,000 rdr, eller låt vara 15 mill., då hr
A:s årligen kostar 17 mill. Men hr M:s är för-
möget till en fortgående utveckling och förstärk-
ning, utan att dess hufvudgrunder behöfva rub-
bas, Afvyen om hr A, nu lyckades genom-
drifva den utsträckta värnepligten, utan indel-
ningsverkets lindring eller aflyftning, så befara
vi dock högeligen att han i framtiden utan en
dylik genomgripande rabbning icke skulle kunna
ernå förlängda beväringsöfningar eller ökade år-
liga kostnader, om sådant befunnes nödigt. Hr
A:s förslag afser hufvudsakligen en ögonblicklig
förstärkning af försvaret, såsom det synes för
något visst ändamål, och utan att afse en kom-
mande utveckling. Hr M:s deremot åsyftar mera
framtiden och en normal utveckling, utan allt-
för stora och häftiga språng, vare sig il afse-
ende på öfningar eller kostnader,
Vi vilja nu jemföra hr M:s organisation med,
till en början, den norska armåns nuvarande.
Den norska armånslinie består af omkring 20,000
man, alla chargerna inberäknade. Dessutom
finnas 12,000 man i reserv till ersättning af
lidna förluster och 12,000 man landtvärn (land-
storm), jemte trossmanskap. Afnämude trup-
per underhållas ständigt i fredstid allenast om-
kring 2.000 man befäl och spel samt 2.000
man värfvade trupper. Dessa, jemte 10.000
man s. k. nationale (bevärivgar), utgöra den
egentliga liniearmån, hvilken genom intagande
af 6,000 man reserymanskap uppnår nämnda
krigsstyrka af 20.000 man. Af liniearmån äro
11.000 man infanteri, 1.300 kavalleri och 1,700
artilleri; blott infanteriet förstärkes vid mo-
bilisering med reservymanskap.
Skulle denna organisation tillämpas på Sve-
rige, erhöllo vi blott 48,000 man linie, i stäl-
let för af hr M. föreslagna 90.000, 29,000 man
ersättningstrupper i stället för 56.000 och 29,000
man landstorm i stället för 128,000. Den värf-
vade och befälskadern uppginge till blott 9,000
i stället för 23,000 man. Linieinfanteriet skulle
i medeltal hafva samma öfning som hr M:s,
då det är sammansatt af 10,000 man med 167
dagars öfning, men af 6,000 man med blott
66 dagars öfning. Norska artilleriet har under
bela sin tjenstetid blott 210 dagars öfning och
kavalleriet blott 230 dagars öfning, samt må-
ste således anses vida svagare än herr M:s
värfvade.
Öfver hufvud taget måste hr Mankells arm
jemförelsevis anses såsom minst dubbelt star-
kare än den norska. Och vi begagna detta
tillfälle att ånyo uttrycka vår stora förvåning
deröfver, att konungen af Norge, som bättre
än någon annan borde känna det norska för-
svarets svaghet, derstädes ej låter höra ett
knäppande kny i afseende på nödvändigheten
af armåorganisationens totala ombildning, då
i Sverige himmel och jord för samma ända-
mål uppröras. Förmodligen måtte norska stor-
thinget ej anses så medgörligt och lättskrämdt,
som den svenska riksdagen?
Att hr M:s liniearmå torde vara svagare, än
den nuvarande danska, detta kan ej betviflas.
Något jemnas dock förhållandet genom den
större håg för militära öfningar och lätthet
att uppfatta den krigiska bildningen, som all-
mint anses förefinnas hos svenskarne. Afen
föregående artikel i denna tidning (se n:o
1877) hafva vi dock sett nogsamt utvisas de
skäl, som nödgat Danmark att använda alla
krafter på utbildandet af en stark liniearmå,
under det i detta lilla land ortförsvaret är af
mindre vigt. Dessa skäl, nemligen möjlighe-
ten af en hastig fiendtlig öfversvämning med
stor öfvermakt m. m., förefinnas hos oss icke,
i följd af den lyckliga omständigheten att vårt
land är omgifvet af haf.
Den schweiziska krigsförfattningen har tyd-
ligen föresväfvat hr M. vid uppgörandet af
hans armåförslag. Men han har på ett lämp-
ligt sätt velat undvika dess svaga sidor, på
samma gång han efter våra förhållanden af-
passat de delar, som antagits. De olägenhe-
ter, som vanligtvis, och äfven af echweizarne
sjolfva, anses vidhäfta deras krigsförfattning
äro: befälets otillräckliga krigsbildning, då fler-
talet ej består af fackmän, utan af personer
från alla möjliga yrken, som aldrahögst såsom
dilettanter sysselsätta sig med militärvisendet;
vidare specialvapnenus otillräckliga utbildning;
samt slutligen öfningarnes fördelning på allt
för mänga år, under det att rekrytskolan är
för kort. Dessa olägenheter har hr M, und-
vikit genom organiserande af en stark och vil
öfvad befälskader, genom specialvapnens för-
seende med värfvad stamtrupp och genom i
sammanträngande af öfningarne, hvilka för öf-