voro timmar. Jag vet icke huru länge jag med återhållen andedrägt och gripen af fasa hade åskådat uppträdet, då en kula slog in genom rutan bredvid den, genom hvilken jag tittade, ock plattades mot väggen bakom oss. En glasskärfva slog till hr Furleys hatt; vi voro ensamme i rummet och en stund vågade vi ej se ut; men skjutandet pågick fortfarande, dock temligen oregelbundet. Förmodligen var det nu icke så lätt att få se ett offer som man kunde skjuta på. Slutligen vågade jag titta ut och blef varse en af dessa demoner, som just då föll på knä, sigtade med geväret åt Rue Neuve des Petits Champs och gaf eld. Hörnet af gatan hindrade mig från att se det föremål på hvilket han sigtade. En port öppnades sakta och en person smög sig ut, synbarligen i afsigt att försöka föra in den sårade; en varnande skottsalva kom honom emellertid att skyndsamt draga sig tillbaka. Lika tigrar, sågo de sig girigt omkring efter mera blod; men gatorna voro alla felktomma -— endast hattar och liflösa menniskokroppar voro qvarlemnade på dem. Det är mig en glädje ett anmärka det vid närmare påseende befanns att en stor del af de på gatan liggande hvarken var död eller ens sårad, utan hade intagit denna ställning endast för att vara i säkerhet. Plötsligen fick fMman se en ensam man komma gående från Rue des Capucines, hviftande med en hvit näsduk. Han nalkades utan hinder till dess han kom på 15 stegs afstånd från en nationalgardist, som då efter moget öfvervägande höjde sitt vapen och sköt på honom. Märkvärdigt nog, träffade skottet honom icke. Denne tappre man lät sig häraf icke bekomma; han fortsatte vägen utan att etanna eller vända sig om. Hans lif tycktes ara försäkradt af en högre makt; han kom inda fram till de nationalas linie, utan att någon af dem sköt på honom. Nu funno jag oeh min följeslagare skäligt att genom en bakport begifva oss ut på Rue St Arnaud. Det var endast fyra personer på denna gata: en man, som sprang så fort han kunde, samt en sårad, haltande person, som stöddes af två vänner. Alla voro synbarligen s, k. bättre folk, och de osårade sade att de ärbnade gå efter sina gevär, som de hade hemma. Efter en stund återkommo vi till vårt hotell, der vi slogo osg ned för att hemta andan,