bud för oss till krig kunna ännu förekomma,
j men vi ha icke alltid i rådskammaren sådane
män, hvilka i likhet med hvad förhållandet
var vid utbrottet af sista danska kriget kunna
genom klokhet och kraft från oss afvånda den
hotande faran. Ehuru tal. ej kunde inse att
vi i on fråga som denna icke skulle kunna be-
sluta fullkomligt oberoende af värt förhållande
till det norska brödratolket, ville han dock
för sin del gerna medgifva att den föreslagna
föreningsakten, om hvars godkännande han
dock hyste föga förhoppning, först behandla-
des, innan kammaren fattade beslut i denna
fråga, och af denna anledning yrkade han be-
tänkandets återremitterande till utskottet.
Hr Kolmodin trodde icke att motionen vore
en ridå, bakom hvilken man ville samman-
koppla två frägor, som ej hörde tillsammans,
utan han var heilre öfvertyg ad att moti
nären, då han ville rusta sig för kriget, äfven
ville rusta mot ett sådant genom att förskaffa
sig ökade garautier mot missbruket af den
stora makt, som nu ligger i regentens hand.
Uuder denna förutsättning gillade tal:n syftet
med motionen, ehuru han liksom utskottet och
den förste talaren måste anse den utväg, mo
tionen anvisade, såsom otillfredsställande. I
strid mot de föregående talurne avsåg han
deremot, att utskottet icke brustit något i sin
behandling af w Utskowtet måste na-
turligtvis upptaga argumenterna för motionä-
rens f talat till bs nde, och detta hude
utskotret är .—Man hade exempelvis
hänvisat till förra ärhundradeis gar, men
n ville nu fråga om vära dagars represen-
tavtförsamlingar visat sig mera villiga och
kraftiga att förekomma krig. Hade man re-
dan glömt händelserna från förra äret, huru
som franska representationen. med undantag
endast al 9 ledamöter, med entusiasm mottog
underrättelsen om regeringens krigsförk
och hurusom Preussens represeutation på ena-
handa sätt helsade fredsbrottet? En försam-
ling är väl minst egnad att diskutera de
tåliga trågor, som röra utrikes politiken. I
Nordamerikas förenta stater kun detta gå för
ig, der inga mäktiga grannar finnas, utan der
frågan om krig och fred för hela kontinenten
västan uteslutande beror på denna stat ersam.
är förbällandet helt annat. I
afseende på riksdagens lämplighet att behandla
sådana frågor behöfver man endast erivra om
hvilka slituingar få inom svenska re-
presentationen hvarje gång jernvägsfrågan före-
legat till ufgöraude. Alla and
dervid, snart sagdt, lemnats alldeles ä
dringar och intriger uppstått i alla törhällan-
et mera skulle detta ej bli
iksdagen började diskutera ut-
rikesförhällanden! Den grannlagenhet och
tystlåtenhet, som sådana äreuden ovilkorligen
påkalla, skulle derigenom icke blott äsidosät
tas, utan vi skulle äfven komma att försumma
de angelä enheter. som röra vära inre förhäl-
landen. Talaren hoppades dock, att ökade ga-
rantier mot krigets olyckor skulle på anuau
väg än den nu föreslagna kunna viunas, och
när ett förslag i den riktningen framkommer,
skulle han vara den första att underst
detsamma; ty de seuaste händelserna hude
rubbat hans tro på krigets pedagogiska för-
måga, och de borde ha öfvertygat alla, att
krigets lärdomar icke gå i den riktning, som
man velat göra trolig. Genow de senaste ti-
dernas uppfinvingar beträffande krigsvapnen
och med vära lätta kommunikatiouer har kri-
get dessutom förlorat sin gamla karakter. Det
är numera mycket begräusadt till tiden och
hufvudsakligen blott ew tärningskast om kro
van. Till denna förändring ha tidsförhällan
dena i öfrigt äfven väsentligt medverkat.
Folkandan är ej densamma som förr. I samma
mån upplysningen stigit, har fördragsamheten
med maktmissbruken aftagit. I vår tid skulle
icke en Carl XII kunna vara borta från sitt
land i åratal, utsuga dess näringskällor, offra
dess söners blod på främmande slagfält och
sedan återkomma utarmad och återioträda i
alla sina funktioner; icke en Frans I utgå
ur fängelset för att finna alla sina rättigheter
åt sig bevarade: ty den tåligt förbidande
rojatsmen finnes icke mer!
Hr Sparre kunde ej förstå intresset uti att
diskutera utskottets motivering, när mani alla
fall ville samma mål som utskottet och frågan ge
nom första kammarens beslut i alla händelser
fallit. För att emellertid yvtterligare visa obe
fogeuheten al motionen ville talaren fästa upp-
mirksamheten derpa, att 1809 års grundlagsstif-
tare, långt ifrån att såsom motionären förmodat,
a velat befästa en stark konungamakt
tvärtom gjort stora bemödanden för avt sätta
garantier mot eaväldsmaktens 1: sbruk. hv
de så mycket mer iruktade, som de hade dem
nära inför ögonen. Nu är det dessutom icke
konungamakten som rk, utan represen-
tationen, och det är icke konvungamaktens miss-
bruk vi i första rummet ha att frukta, utav
riksdagevs missbruk af sin makt. Man har
någon gång varnat mot faran avt införa brän-
nande ämnen under kammarens diskussion,
Om några frågor vore brinnande, sä vore det väl
sådana som rörde utrikes politiken; och, enlist
talarens förmenands, egde en mliog icke
den köld och det lugn, som för slika ärenden
fordras. Och hvad ansvarighet hade väl riks-
dagsmannen mot medlemmen af statsrådet?
fött ansvar som delas med 3v0 är så gvdt som
intet, då ett ansvar, deladt med 9, är ofant
ligt tungt. Den bästa garanti vi kuuna få är
den ställning som representavioueu numera
intar till regeringen.
Ur Gripenstedt delade med föregående ta-
lare åsigten att ingenting bör försummas, som
kan skaffa ett folk de starkaste garantier mot
de fruktansvärda olyckor, som kriget medför;
men äfven han ansäg den af motionären före-
slagna utvägen ieke ledande till målet. Det
ir netnliged icke det sista officiella aktstycket,
som innehaller krigsförklariogen, hvilket afgör
gan om krig eller fred, utan underhandlin
som föregått. För att riksdagen blefve
den funktion, motionären
ifrågasatt, skulle ät den följaktligen inrymmas
pluktighet i behandlingen af alla de ärenden
med utländska makter, hvilka kunde ha ett
srig till följd. Detta är dock omöjligt redan
ör, att riksdagen är samlad endast en
djedel af året. Att a andra sidan riksd
sku!le påtaga sig a
den ej kunnat 12;
Sura ipn