bud för oss till krig kunna ännu förekomma, j men vi ha icke alltid i rådskammaren sådane män, hvilka i likhet med hvad förhållandet var vid utbrottet af sista danska kriget kunna genom klokhet och kraft från oss afvånda den hotande faran. Ehuru tal. ej kunde inse att vi i on fråga som denna icke skulle kunna besluta fullkomligt oberoende af värt förhållande till det norska brödratolket, ville han dock för sin del gerna medgifva att den föreslagna föreningsakten, om hvars godkännande han dock hyste föga förhoppning, först behandlades, innan kammaren fattade beslut i denna fråga, och af denna anledning yrkade han betänkandets återremitterande till utskottet. Hr Kolmodin trodde icke att motionen vore en ridå, bakom hvilken man ville sammankoppla två frägor, som ej hörde tillsammans, utan han var heilre öfvertyg ad att moti nären, då han ville rusta sig för kriget, äfven ville rusta mot ett sådant genom att förskaffa sig ökade garautier mot missbruket af den stora makt, som nu ligger i regentens hand. Uuder denna förutsättning gillade tal:n syftet med motionen, ehuru han liksom utskottet och den förste talaren måste anse den utväg, mo tionen anvisade, såsom otillfredsställande. I strid mot de föregående talurne avsåg han deremot, att utskottet icke brustit något i sin behandling af w Utskowtet måste naturligtvis upptaga argumenterna för motionärens f talat till bs nde, och detta hude utskotret är .—Man hade exempelvis hänvisat till förra ärhundradeis gar, men n ville nu fråga om vära dagars representavtförsamlingar visat sig mera villiga och kraftiga att förekomma krig. Hade man redan glömt händelserna från förra äret, huru som franska representationen. med undantag endast al 9 ledamöter, med entusiasm mottog underrättelsen om regeringens krigsförk och hurusom Preussens represeutation på enahanda sätt helsade fredsbrottet? En församling är väl minst egnad att diskutera de tåliga trågor, som röra utrikes politiken. I Nordamerikas förenta stater kun detta gå för ig, der inga mäktiga grannar finnas, utan der frågan om krig och fred för hela kontinenten västan uteslutande beror på denna stat ersam. är förbällandet helt annat. I afseende på riksdagens lämplighet att behandla sådana frågor behöfver man endast erivra om hvilka slituingar få inom svenska representationen hvarje gång jernvägsfrågan förelegat till ufgöraude. Alla and dervid, snart sagdt, lemnats alldeles ä dringar och intriger uppstått i alla törhällanet mera skulle detta ej bli iksdagen började diskutera utrikesförhällanden! Den grannlagenhet och tystlåtenhet, som sådana äreuden ovilkorligen påkalla, skulle derigenom icke blott äsidosät tas, utan vi skulle äfven komma att försumma de angelä enheter. som röra vära inre förhällanden. Talaren hoppades dock, att ökade garantier mot krigets olyckor skulle på anuau väg än den nu föreslagna kunna viunas, och när ett förslag i den riktningen framkommer, skulle han vara den första att underst detsamma; ty de seuaste händelserna hude rubbat hans tro på krigets pedagogiska förmåga, och de borde ha öfvertygat alla, att krigets lärdomar icke gå i den riktning, som man velat göra trolig. Genow de senaste tidernas uppfinvingar beträffande krigsvapnen och med vära lätta kommunikatiouer har kriget dessutom förlorat sin gamla karakter. Det är numera mycket begräusadt till tiden och hufvudsakligen blott ew tärningskast om kro van. Till denna förändring ha tidsförhällan dena i öfrigt äfven väsentligt medverkat. Folkandan är ej densamma som förr. I samma mån upplysningen stigit, har fördragsamheten med maktmissbruken aftagit. I vår tid skulle icke en Carl XII kunna vara borta från sitt land i åratal, utsuga dess näringskällor, offra dess söners blod på främmande slagfält och sedan återkomma utarmad och återioträda i alla sina funktioner; icke en Frans I utgå ur fängelset för att finna alla sina rättigheter åt sig bevarade: ty den tåligt förbidande rojatsmen finnes icke mer! Hr Sparre kunde ej förstå intresset uti att diskutera utskottets motivering, när mani alla fall ville samma mål som utskottet och frågan ge nom första kammarens beslut i alla händelser fallit. För att emellertid yvtterligare visa obe fogeuheten al motionen ville talaren fästa uppmirksamheten derpa, att 1809 års grundlagsstiftare, långt ifrån att såsom motionären förmodat, a velat befästa en stark konungamakt tvärtom gjort stora bemödanden för avt sätta garantier mot eaväldsmaktens 1: sbruk. hv de så mycket mer iruktade, som de hade dem nära inför ögonen. Nu är det dessutom icke konungamakten som rk, utan representationen, och det är icke konvungamaktens missbruk vi i första rummet ha att frukta, utav riksdagevs missbruk af sin makt. Man har någon gång varnat mot faran avt införa brännande ämnen under kammarens diskussion, Om några frågor vore brinnande, sä vore det väl sådana som rörde utrikes politiken; och, enlist talarens förmenands, egde en mliog icke den köld och det lugn, som för slika ärenden fordras. Och hvad ansvarighet hade väl riksdagsmannen mot medlemmen af statsrådet? fött ansvar som delas med 3v0 är så gvdt som intet, då ett ansvar, deladt med 9, är ofant ligt tungt. Den bästa garanti vi kuuna få är den ställning som representavioueu numera intar till regeringen. Ur Gripenstedt delade med föregående talare åsigten att ingenting bör försummas, som kan skaffa ett folk de starkaste garantier mot de fruktansvärda olyckor, som kriget medför; men äfven han ansäg den af motionären föreslagna utvägen ieke ledande till målet. Det ir netnliged icke det sista officiella aktstycket, som innehaller krigsförklariogen, hvilket afgör gan om krig eller fred, utan underhandlin som föregått. För att riksdagen blefve den funktion, motionären ifrågasatt, skulle ät den följaktligen inrymmas pluktighet i behandlingen af alla de ärenden med utländska makter, hvilka kunde ha ett srig till följd. Detta är dock omöjligt redan ör, att riksdagen är samlad endast en djedel af året. Att a andra sidan riksd sku!le påtaga sig a den ej kunnat 12; Sura ipn