las till strutfarbete i 8
Riksdags-Nyheter.
Båda kamrarne hade i fredags sammantri
den, den andra både på för och ofteru
gen, den första endast en stund vid mic
tiden. Ena god del af andra kammarens för-
middagssammanträde upptogs med behundling
af frågan Om
Konungens rätt att förklara krig,
hvilken rätt hr O. B. Olsson, som bekant,
föreslagit måtte från konungen öfverflyttas
på riksdagen. Den intressanta debatt, som
härom uppstod, öppnades af
fbr Hedin med en kritik öfver både motio-
nen och betänkandet. I afseende 4 motionen
anmärkte han, att om deu toges efter orduly
delsen, ji öfverensstämmelse med den bokstafs
träldom som man vid tolkandet af grundlag
infört, så innebure den icke i ringaste mån
större garanti mot missbruk af denna konun-
gens rätt än dea vi hittills egt, ty det vore
en stor skilnad mellan ait förklara krig och
att börja krigs För att förtydlig
rades om lombardiska kriget
Österrike visserligen förklarat, men hv:
det tvingats af Sardinien och Frankrike, hvil
sälunda de facto börjat detsami Mouonä-
fen hade, såsom stöd för sitt förslag, bland
annat, anfört att förhållandena nu äro väsent-
ligen helt andra än 1809, då regeringsformen
fattades och antogs, enär åsigten om nödvän-
Ateatan af on konungsmakt som är starkare
är folkets makt; under ått icke obetydliga mo-
duikaiioner, Fal stämde deri att en sådan
förändring skett men tvärtemot motionären
ansåg han, att nationen genom sitt nuvarande
representationsskick blifvit satt i tillfälle att
så tydligt uttala sin mening och göra sin vilja
gällande, att deu förändrade maktställvingen
redan vore en verklighet. Motiouären hade ät
ven hänvisat på de olyckliga förhållandena i
Frankrike, men tal:in kunde i detta atseende
ieko godkänna nåzon jemförelse mellan deta
land och vårt: det är nemligen en ofantlig
skilnad mellan Frankrikes personliga styrelse
och despotism under andra kejsardömet och
vårt konstitutionella statsskick. Iunan tal. lem-
nade motionen, ville han yttra vägra ord der-
om i allmänhet. På tal om det sednaste kri-
get hade det någon gång blifvit sagdt, att ty-
ska kavalleriet utgjorde ett slags ridå, bakom
hvilken de tyska härförarne förberedde opera-
tioner, om hvilka deras motståndare ej hade
någon aning. Tal. kuude ej frigöra sig från
den åsigten som vunnit stöd genom flera för
teelser, att denna motion äfven vore en ridå,
hvarmed afsigten var att dölja vägonting, som
man ej ville hafva direkt fram i dagsljuset.
Tal. protesterade emot en sammanblandning
af frågan om denna grundlagsförändring och
frågan om ordnandet af vårt försvar; han
protesterade mot aubringandet af en sådan
ridå, på hvilken man hoppades att represen-
tationen skulle stå och stirra sig blind, utan
att företaga något som är nödvändigt. Den
föreslagva betydelselösa bokstalsförändringen
i grundlagea kunde ej få hindra ordnandet af
vårt försvarsväsen vid denua riksdag.
Härefter vände talaren sig mot det af konsti-
tutiousutskottet öfver motionen afgifna betän
kandet, hvars väsentligaste motiver han ej
kundo gilla, oaktadt han kom precist till
amma resultat som utskottet. Han anmärkte
det besynnerliga i utskottets förfarande att
att först afgitva ett utlåtande öfver den före-
varande motionen, ionan förslaget till den nya
föreningsakten förevarit till behandling, i hvil
kot förslag frå, om konungens rätt att för-
klara krig äfven förekommer. I den ganska ge-
nomförda kritik, han sedan underkastade utskot
tets resonnement, sökte han, bland annat,
ådagalävga att utskottet vid hänrisandet till
1741 och 1757 åvens krig gjort sig skyldigt till
en missuppfattving af historiska SB
hade 1757 års krig, tvärt emot utskottets p
stående, beslutits ensamt af regeringen, hvil-
ken derför fick uppbära en allvarsam skri
af riksdagen. Utskottets motiv, att konunge
disponerade alldeles otiliräckliga medel för
börjandet af krig, karakteriserade tal. sow
ett utmärkt dåligt skäl. Vore krig en gång
börjadt, skulle riksdagen ej vägra medel, och
om den äfven gjorde detta, förhindrades der
igenom icke de stora olyckor för landet, som
ett krig alltid medför. Ehuru såluvda tal.
af andra skäl än utskottet ändock kom till
samma resultat, nemligen att ingen större
trygghet kunde vinnas på det sätt motionären
föreslagit, erkände hun dock att större garan
tier behöfvas mot ett krigsutbrott, än dem vi
nu ega. Behöflig trygghet i detta full skulle
vinnas genom en sådan grundlagsändrivg,
hvarigenom utrikesangelägenheterua komme
att bebaudlas på samma sätt som öfriga re
geringsärander. Ansåge man de ej tillräck
ligt, kunde man göra den bestimmelsen att
svenska trupper icke utan riksdagens medrif
vande fioge föras ötver rikets grän Slut-
ligen uttalade hr Hedin ännu en gång en all-
varlig varning mot de allarmister, som vilja
göra personer misstänkta, eller missvävkta för
att vara misstänkta, i afsigt att derigenom vid
denna riksdag förhindra alla kraftiga åtgärder
för ordnandet af vårt försvarsväsen.
Tjär 0. B. Olsson, som härefver fick ordet,
kritiserade äfven utskottets motivering, hvil
ken han fann dels mycket svag, dels mycket
besynnerlig. Han hade med sin motion eudast
velat förskaffa svenska folket samma garantier
mot krig, som det vorska eger i sin grundlag.
Vår historia lemnar tillräckligt mänga bevis
för nödvändigheten af att fulket i detta fall
har de möjiigast största garantier. Vi behölv
blott e jon af 1700 H
a H
HH
et