las till strutfarbete i 8 Riksdags-Nyheter. Båda kamrarne hade i fredags sammantri den, den andra både på för och ofteru gen, den första endast en stund vid mic tiden. Ena god del af andra kammarens förmiddagssammanträde upptogs med behundling af frågan Om Konungens rätt att förklara krig, hvilken rätt hr O. B. Olsson, som bekant, föreslagit måtte från konungen öfverflyttas på riksdagen. Den intressanta debatt, som härom uppstod, öppnades af fbr Hedin med en kritik öfver både motionen och betänkandet. I afseende 4 motionen anmärkte han, att om deu toges efter orduly delsen, ji öfverensstämmelse med den bokstafs träldom som man vid tolkandet af grundlag infört, så innebure den icke i ringaste mån större garanti mot missbruk af denna konungens rätt än dea vi hittills egt, ty det vore en stor skilnad mellan ait förklara krig och att börja krigs För att förtydlig rades om lombardiska kriget Österrike visserligen förklarat, men hv: det tvingats af Sardinien och Frankrike, hvil sälunda de facto börjat detsami Mouonäfen hade, såsom stöd för sitt förslag, bland annat, anfört att förhållandena nu äro väsentligen helt andra än 1809, då regeringsformen fattades och antogs, enär åsigten om nödvänAteatan af on konungsmakt som är starkare är folkets makt; under ått icke obetydliga moduikaiioner, Fal stämde deri att en sådan förändring skett men tvärtemot motionären ansåg han, att nationen genom sitt nuvarande representationsskick blifvit satt i tillfälle att så tydligt uttala sin mening och göra sin vilja gällande, att deu förändrade maktställvingen redan vore en verklighet. Motiouären hade ät ven hänvisat på de olyckliga förhållandena i Frankrike, men tal:in kunde i detta atseende ieko godkänna nåzon jemförelse mellan deta land och vårt: det är nemligen en ofantlig skilnad mellan Frankrikes personliga styrelse och despotism under andra kejsardömet och vårt konstitutionella statsskick. Iunan tal. lemnade motionen, ville han yttra vägra ord derom i allmänhet. På tal om det sednaste kriget hade det någon gång blifvit sagdt, att tyska kavalleriet utgjorde ett slags ridå, bakom hvilken de tyska härförarne förberedde operationer, om hvilka deras motståndare ej hade någon aning. Tal. kuude ej frigöra sig från den åsigten som vunnit stöd genom flera för teelser, att denna motion äfven vore en ridå, hvarmed afsigten var att dölja vägonting, som man ej ville hafva direkt fram i dagsljuset. Tal. protesterade emot en sammanblandning af frågan om denna grundlagsförändring och frågan om ordnandet af vårt försvar; han protesterade mot aubringandet af en sådan ridå, på hvilken man hoppades att representationen skulle stå och stirra sig blind, utan att företaga något som är nödvändigt. Den föreslagva betydelselösa bokstalsförändringen i grundlagea kunde ej få hindra ordnandet af vårt försvarsväsen vid denua riksdag. Härefter vände talaren sig mot det af konstitutiousutskottet öfver motionen afgifna betän kandet, hvars väsentligaste motiver han ej kundo gilla, oaktadt han kom precist till amma resultat som utskottet. Han anmärkte det besynnerliga i utskottets förfarande att att först afgitva ett utlåtande öfver den förevarande motionen, ionan förslaget till den nya föreningsakten förevarit till behandling, i hvil kot förslag frå, om konungens rätt att förklara krig äfven förekommer. I den ganska genomförda kritik, han sedan underkastade utskot tets resonnement, sökte han, bland annat, ådagalävga att utskottet vid hänrisandet till 1741 och 1757 åvens krig gjort sig skyldigt till en missuppfattving af historiska SB hade 1757 års krig, tvärt emot utskottets p stående, beslutits ensamt af regeringen, hvilken derför fick uppbära en allvarsam skri af riksdagen. Utskottets motiv, att konunge disponerade alldeles otiliräckliga medel för börjandet af krig, karakteriserade tal. sow ett utmärkt dåligt skäl. Vore krig en gång börjadt, skulle riksdagen ej vägra medel, och om den äfven gjorde detta, förhindrades der igenom icke de stora olyckor för landet, som ett krig alltid medför. Ehuru såluvda tal. af andra skäl än utskottet ändock kom till samma resultat, nemligen att ingen större trygghet kunde vinnas på det sätt motionären föreslagit, erkände hun dock att större garan tier behöfvas mot ett krigsutbrott, än dem vi nu ega. Behöflig trygghet i detta full skulle vinnas genom en sådan grundlagsändrivg, hvarigenom utrikesangelägenheterua komme att bebaudlas på samma sätt som öfriga re geringsärander. Ansåge man de ej tillräck ligt, kunde man göra den bestimmelsen att svenska trupper icke utan riksdagens medrif vande fioge föras ötver rikets grän Slutligen uttalade hr Hedin ännu en gång en allvarlig varning mot de allarmister, som vilja göra personer misstänkta, eller missvävkta för att vara misstänkta, i afsigt att derigenom vid denna riksdag förhindra alla kraftiga åtgärder för ordnandet af vårt försvarsväsen. Tjär 0. B. Olsson, som härefver fick ordet, kritiserade äfven utskottets motivering, hvil ken han fann dels mycket svag, dels mycket besynnerlig. Han hade med sin motion eudast velat förskaffa svenska folket samma garantier mot krig, som det vorska eger i sin grundlag. Vår historia lemnar tillräckligt mänga bevis för nödvändigheten af att fulket i detta fall har de möjiigast största garantier. Vi behölv blott e jon af 1700 H a H HH et