tigare än förr, på det icke någon af lärarne skulle få se den. En olycklig slump gjorde emellertid att tidningen en vacker dag föll i rektorns händer, och skedde detta just då den innehöll en ledande artikel mot rektorn sjelf, för det han låtit ett par lärjungar sitta qvar i en lägre afdelning då deras kamrater flyttades upp i en högre. Palle kom härigenom i samma farliga belägenhet som hans far, då han skrifvit i Skandinaviens Morgenrödet, med den skilnaden likväl att det här icke var fråga om sex veckors fängelse utan om ett riktigt ärligt kok stryk, hvilket syntes Palle vara ofantligt mycket värre. Rektorn var icke att leka med, och Palle kunde ej såsom sin far gömma sig bakom redaktörens rygg, ty Palle var ju sjelf redaktör och hade alltid satt sin stolthet i att med stora bokstäfver skrifva på tidningens baksida: SAnsvaris utgifvare: Patie Lövet. Nu önskade han dock att han aldrig skulle ha varit nog oförsigtig att åtaga sig ett dylikt ansvar. Hans enda hopp var att hans far skulle lögga sig ut för honom och möjligen aflägsna det hotande ovädret. Grosshandlarn insåg genast huru stor faran var och gick ögonblickligt till rektorn. Denne var mycket uppbragt, och grosshandlarn fick använda hela sin vältalighet: man bör väl ändå ge gossen någon frihet, man bör väl icke väga hans ord alltför noga — detta var det tema, som grosshandlarn varierade med stor liflighet.