tigare än förr, på det icke någon af lärarne
skulle få se den.
En olycklig slump gjorde emellertid att tid-
ningen en vacker dag föll i rektorns händer,
och skedde detta just då den innehöll en ledande
artikel mot rektorn sjelf, för det han låtit ett
par lärjungar sitta qvar i en lägre afdelning
då deras kamrater flyttades upp i en högre.
Palle kom härigenom i samma farliga belä-
genhet som hans far, då han skrifvit i Skan-
dinaviens Morgenrödet, med den skilnaden
likväl att det här icke var fråga om sex vec-
kors fängelse utan om ett riktigt ärligt kok
stryk, hvilket syntes Palle vara ofantligt myc-
ket värre. Rektorn var icke att leka med,
och Palle kunde ej såsom sin far gömma sig
bakom redaktörens rygg, ty Palle var ju sjelf
redaktör och hade alltid satt sin stolthet i
att med stora bokstäfver skrifva på tidningens
baksida: SAnsvaris utgifvare: Patie Lövet.
Nu önskade han dock att han aldrig skulle ha
varit nog oförsigtig att åtaga sig ett dylikt an-
svar. Hans enda hopp var att hans far skulle
lögga sig ut för honom och möjligen aflägsna
det hotande ovädret. Grosshandlarn insåg
genast huru stor faran var och gick ögon-
blickligt till rektorn. Denne var mycket upp-
bragt, och grosshandlarn fick använda hela
sin vältalighet: man bör väl ändå ge gossen
någon frihet, man bör väl icke väga hans ord
alltför noga — detta var det tema, som
grosshandlarn varierade med stor liflighet.