deras armar åt arbetet. Soldater, söner af folket, förenen er med oss för att rädda republiken! Konungar och kejsare ha gjort oss tillräckligt ondt. Befläcken icke edra lif. En befallning bannlyser icke samvetets röst. Låtom oss omfamna hvar andra i deras åsyn, hvilka skulle vilja se oss afskära hvarandras strupar för att vinna en befordran, få en syssla eller för att åter insätta en konung. Alltid lefve republiken! Beslutadt vid mötet i Vauxhall den 10 mars 1871. Den orsak, på grund af hvilken hr Thiers förklarade att regeringen icke genast kunde flyttas till Paris — ehuru hon var nödsakad att begifva sig någonstädes i dess grannskap — var både snillrik och originel. Han tog församlingen genom öfverraskning, ty ingen annan hade vidrört den, ehuru alla de argument, som mest framhöllos, hade. diskuterats fram och tillbaka. Han förklarade nemligen att regeringens omedelbara förläggande till Paris skulle vara liktydigt med ett för tidigt lösande af en af de konstitutionela frågor, hvilka församlingen borde lägga åsido — valet af en hufvudstad. — En af de största konstitutionela frågor är valet af hufvudstad, och alla sådana frågor var Thiers fast besluten att icke vidröra. Det vore församlingens pligt liksom regeringens afsigt att för det närvarande undvika alla politiska frågor, som kunde framkalla split. En del var för monarki, en annan för republik, men båda partierna voro ense om att det arbete, som omedelbart förestod dem, var reorganisation. För att kunna reorganisera få ni ingenting göra som söndrar er; för att befrämja landets utrymmande af fienden, för att ordna dess finansväsende, för att åstadkomma en administration, för att rekonstruera alla valda kårer, för att era fångar skola komma tillbaka, för att belöna armån och gifva arbetet åter alla de män som blifvit ryckta från detsamma — för detta värf, som är. så angeläget, oundgängligt för att lifvet skall pånyttfödas i vårt land, är det nödvändigt att ej göra det ringaste som söndr ar er. Journal de St Petersbourg4 yttrar i anledning af konferensens beslut, att Europas makter, oaktadt de häftiga utfallen i den europeiska pressen, betrakta Gortschakoffs not icke som en utmaning, icke som ett mot den europeiska freden riktadt anslag, utan som ett moderat och lagligt förslag. Resultatet af konferensen, hvarigenom man ej åsidosatt någon som helst rättighet eller fordrat offer af någon, hade endast upprättat kränkta rättigheter, undanröjt en symbol för internationelt misstroende, stärkt det uppriktiga förhållandet makterna emellan och var således en rättfärdighetens och fredens handling. De nordtyska och engelska tidningarne sysselsätta sig för närvarande med den föregifna rysk-preussiska alliansen. Daily News, som betraktar alliansen som afgjord sak, skrifver bland annat: Denna allians har varit ett hårdt slag för Frankrike, fastän den kunnat vara dess räddning. Omedelbart efter kapitulationen vid Sedan hade general Fleury, dåvarande franska sändebudet i Petersburg, anledning telegrafera till Paris att, Com fred oförtöfvadt blefve sluten, ville kejsaren af Ryssland gå i borgen för att Preussen antog förslaget utan att foråra någon (territorial eller finansiel?) skadeersättning. Detta telegram befinner sig ännu i utrikes ministeriet i Paris. Dess expedition hade blifvit något försinkad, så att det inträffade i Paris först några timmar efter genomförandet af revolutionen af den 4 september. Skilnaden mellan dessa få timmar förändrade händelsernas gång. I en artikel af Mazzini i hans nya tidning La Roma del Populo, rörande tyskfranska kriget, bekämpar han den fruktan, som många hysa, att Frankrikes nederlag är början till latinska rasens undergång, att de preussiska segrarna beteckna en ny militarismens sera och att man har att vänta ett öfvermäktigt Tyskland och derefter ett öfvermäktigt Ryssland. Man glömmer, säger han, Satt en armå af borgare icke grundlägger någon fortvarande militarism, att i Tyskland alla medborgare tre år måste tjena i aktiva armån, att efter freden frågorna om den inre politiken skola framstå så mycket vigtigare, ju mer hvarje medborgaresoldat genom uppoffringar och segrar blifvit medveten om sina rättigheter och sin makt, att tyska folket är ett folk af tänkare och att tanken i våra dagar oundgängligen efter kort besinning ledor till republik. Artikeln slutar med orden: Vi frukta för oss ach Furona ingenting af stridens och de