Cpuffes ), och så blef Uffe både uffad och knuffad. Ja, öfversten hade verkligen talat sanning, då han sade, att man ej kunde lefva bland civiliserade menniskor, när man hette Uffe. Lärarens ankomst befriade väl Uffe från hans plågoandar, ty hvar och en måste nu gå till sin plats; men äfven läraren skulle underrättas om att det kommit en ny elevi skolan och att han hade det roliga namnet Uffe. Läraren kunde ej sjelf hålla sig från att le då han såg den underliga figur Uffe gjorde, och nästan hela timman förgick under prat. Så kom en ny lärare, han skulle också se och höra om Uffe, och så gick den ena timman efter den andra. Det blef ingenting uträttadt den dagen, det var nästan en fullkomlig fridag. Uffe var färdig att förtvifla; han ville gråta, men gråten fastnade i halsen på honom — inte en gång den lättnaden kunde han få. Ändtligen slog klockan 2; då blef det slut i skolan, Uffo plockade hastigt tillhopa sina böcker och sprang hemåt så fort han förmådde. På vägen hörde han någon ropa efter sig, då vände han sig om och blef varse lille Löve, som vinkade åt honom. Men åsynen af denne kom Uffe att ännu mera påskynda sin flykt; han sprang allt hvad tygen höllo, tilidess han slutligen uppnådde hemmet med andan i halsen. :) Knuffa.