Cpuffes ), och så blef Uffe både uffad och
knuffad. Ja, öfversten hade verkligen talat
sanning, då han sade, att man ej kunde lefva
bland civiliserade menniskor, när man hette
Uffe.
Lärarens ankomst befriade väl Uffe från
hans plågoandar, ty hvar och en måste nu gå
till sin plats; men äfven läraren skulle under-
rättas om att det kommit en ny elevi skolan
och att han hade det roliga namnet Uffe. Lä-
raren kunde ej sjelf hålla sig från att le då
han såg den underliga figur Uffe gjorde, och
nästan hela timman förgick under prat. Så
kom en ny lärare, han skulle också se och
höra om Uffe, och så gick den ena timman
efter den andra. Det blef ingenting uträttadt
den dagen, det var nästan en fullkomlig fri-
dag. Uffe var färdig att förtvifla; han ville
gråta, men gråten fastnade i halsen på honom —
inte en gång den lättnaden kunde han få.
Ändtligen slog klockan 2; då blef det slut i
skolan, Uffo plockade hastigt tillhopa sina
böcker och sprang hemåt så fort han för-
mådde. På vägen hörde han någon ropa efter
sig, då vände han sig om och blef varse lille
Löve, som vinkade åt honom. Men åsynen
af denne kom Uffe att ännu mera påskynda
sin flykt; han sprang allt hvad tygen höllo,
tilidess han slutligen uppnådde hemmet med
andan i halsen.
:) Knuffa.