Från Frankrike.
Vid fortsättningen af debatten öfver na
tionalförsamlingens flyttning protesterad
Lonis Blanc mot hvarje skymtaf misstro
ende mot Paris. Han omnämde paris-befolk
ningens manliga dygder under belägringe:
och rätt till landets tacksamhet. Försam
lingens förläggande annorstädes vore far
ligt, fortfor talaren; en sådan kunde gifv
Paris anledning att gifva sig sjelf en rege
ring, och då skulle fasorna af ett inbörde
krig komma till det öfriga onda. Dessuton
skulle hvarje försök att beröfva Paris ce
hufvudstads rättigheter framkalla afund mel
lan de andra större städerna i Frankrik
och derigenom gifva anledning till stora fa
for för den nationela enheten. En repre
sentant, tillhörande högern, yttrado sig der
på för nationalförsamlingens förläggande
utom Paris. Sitva, en ung representant
från Savoyen höll ett med stort bifall mot
taget tal, i hvilket han förordade försam:
lingens förläggande till Paris och framdrog
alla politiska och finansiela skäl, som talade
för en sådan åtgärd, påkallad både af lan.
dets ära och församlingens värdighet. Här-
efter tog Thiers ordet och yttrade att han
och hans kamråter icke utan den mest trän-
gande nödvändighet skulle ha väckt denna
vigtiga och grannlaga fråga, men det vore
oundgängligt att utan dröjsmål göra ett slut
på kabinettets splittring, som lade så stora
hinder i vägen för äremrdenas gång. Att
längre vara qvar i Bordeaux vore omöjligt
i anseende till denna stads aflägsenhet från
Paris, der ministrarnes närvaro vöre ound-
gängligen nödvändig. Omsorgen för ordnin-
gens upprätthållande i Paris kunde icke an-
förtros prefekterna eller bofälhafyande ge-
neralerna, och för församlingen vore det
ingen fara, hvarhelst hon än förflyttade sig.
I alla händelser vore regeringschefens plats
ansigte mot ansigte med faran. Lika omöj-
ligt vore det för regoringschefen att lemna
församlingen. Dessa voro de hufvudskäl,
sm förmått regeringen att vilja föra för-
samlingen närmare Paris. Han föreslog icke
att genast återvända till sjelfva Paris, men
att så mycket som möjligt närma sig huf
vudstaden. Fontainebleau vore, af skäl, som
här icke är rätta stället att uppräkna, icke
någon antaglig plats. Thiers besvir kam-
maren att rösta för flyttning till Versailles;
han beder medlemmarne att tro honom, då
han säger att detta är absolut nödvändigt
och att de icke måtte tvinga regeringen
att uppräkna sina skäl, Thiers mycket långa
tal framsades med kraftig stämma, åhördes
med spänd uppmärksamhet och afbröts ofta
af lifliga bifallsyttringar, Då han talade
om ställningen i hufvudstaden sade han att
förelsen hos en viss del af befolkningen
icke var brottslig till sitt ursprung, derför
ptt hon var riktad mot tyskarne, men hon
skulle urarta till brottslig och faktiös; rege-
ringen hoppades emellertid att kunna åter--
föra de vilseförda på rätta vägen och före-
komma ett inbördes krig. Hvad mig och
mina kamrater beträffar, anse och tänka vi
såsom om ordningen: aldrig hade blifvit
störd. Räknen I på vår patriotism ; vi skola
ned all makt undertrycka upproret. Vi
kola ej gifva efter, men vi hoppas, att
letta yttersta stadium, som ett ögonblick
ramkallat farhågor i Frankrike, ännu skall
tunna besvärjas. Om vi kunna undvika
plodsutgjutelse, skola vi anse detta såsom
n hedor för oss; vi hyste denna förhopp-
ing då vi öfvertogo nationalförsamlingens
ippdrag och vi hysa den fortfarande. Thiers
;ttrade vidare: Då nationalförsamlingen är
uverän och hade kunnat göra sig till en
konstituerande församling, har den aflagt
tt bevis på stor oklokhet genom att in-
kränka sig till uppgiften att reorganisera
andet. Denna uppgift skulle pålägga henne
tt oerhördt arbete. Thiers lade härefter
örsamlingen på hjertat att på det sorgfäl-
asto undvika alla frågor, som kunde upp-
räcka split och politiska passioner. Kabi-
wettet arbetade i fullkomlig endrägt; det
.räfvade blott i landets intresse och efter
nedel att upprätta det från sin olycka?
Chiers vädjade till de båda stora partiernas
nän att vara eniga i reorganisationsverket
ch bad dem att icko bekämpa hvarandra.
fan vidhöll den oafvisliga nödvändigheten
tt uppskjuta alla konstitueringen rörande
rågor ech sade att om församlingen ön-
kade republikens fortfarande bestånd, så
eroddo detta ju på henne — hon hade ju
epubliken i sina händer. Hvad mig per-
onligen beträffar, sade Thiers slutligen, så
vär jag inför historien att aldrig föra er
akom ljuset, att aldrig bakom er rygg upp-
öra någon fråga, att aldrig begå handlin-
ar, som skulle ha till syfte ett förräderi
ot eder suveränitet, Sedan Thiers slutat
it anförande, beslöt församlingen att för-
ytta sig till Versailles. Frågan hurnvida
öreamlingen skulle förklara sig permanent
ler icko permanent utom Paris lomnades
llkomligt öppen.