Från Frankrike. Vid fortsättningen af debatten öfver na tionalförsamlingens flyttning protesterad Lonis Blanc mot hvarje skymtaf misstro ende mot Paris. Han omnämde paris-befolk ningens manliga dygder under belägringe: och rätt till landets tacksamhet. Försam lingens förläggande annorstädes vore far ligt, fortfor talaren; en sådan kunde gifv Paris anledning att gifva sig sjelf en rege ring, och då skulle fasorna af ett inbörde krig komma till det öfriga onda. Dessuton skulle hvarje försök att beröfva Paris ce hufvudstads rättigheter framkalla afund mel lan de andra större städerna i Frankrik och derigenom gifva anledning till stora fa for för den nationela enheten. En repre sentant, tillhörande högern, yttrado sig der på för nationalförsamlingens förläggande utom Paris. Sitva, en ung representant från Savoyen höll ett med stort bifall mot taget tal, i hvilket han förordade försam: lingens förläggande till Paris och framdrog alla politiska och finansiela skäl, som talade för en sådan åtgärd, påkallad både af lan. dets ära och församlingens värdighet. Härefter tog Thiers ordet och yttrade att han och hans kamråter icke utan den mest trängande nödvändighet skulle ha väckt denna vigtiga och grannlaga fråga, men det vore oundgängligt att utan dröjsmål göra ett slut på kabinettets splittring, som lade så stora hinder i vägen för äremrdenas gång. Att längre vara qvar i Bordeaux vore omöjligt i anseende till denna stads aflägsenhet från Paris, der ministrarnes närvaro vöre oundgängligen nödvändig. Omsorgen för ordningens upprätthållande i Paris kunde icke anförtros prefekterna eller bofälhafyande generalerna, och för församlingen vore det ingen fara, hvarhelst hon än förflyttade sig. I alla händelser vore regeringschefens plats ansigte mot ansigte med faran. Lika omöjligt vore det för regoringschefen att lemna församlingen. Dessa voro de hufvudskäl, sm förmått regeringen att vilja föra församlingen närmare Paris. Han föreslog icke att genast återvända till sjelfva Paris, men att så mycket som möjligt närma sig huf vudstaden. Fontainebleau vore, af skäl, som här icke är rätta stället att uppräkna, icke någon antaglig plats. Thiers besvir kammaren att rösta för flyttning till Versailles; han beder medlemmarne att tro honom, då han säger att detta är absolut nödvändigt och att de icke måtte tvinga regeringen att uppräkna sina skäl, Thiers mycket långa tal framsades med kraftig stämma, åhördes med spänd uppmärksamhet och afbröts ofta af lifliga bifallsyttringar, Då han talade om ställningen i hufvudstaden sade han att förelsen hos en viss del af befolkningen icke var brottslig till sitt ursprung, derför ptt hon var riktad mot tyskarne, men hon skulle urarta till brottslig och faktiös; regeringen hoppades emellertid att kunna åter-föra de vilseförda på rätta vägen och förekomma ett inbördes krig. Hvad mig och mina kamrater beträffar, anse och tänka vi såsom om ordningen: aldrig hade blifvit störd. Räknen I på vår patriotism ; vi skola ned all makt undertrycka upproret. Vi kola ej gifva efter, men vi hoppas, att letta yttersta stadium, som ett ögonblick ramkallat farhågor i Frankrike, ännu skall tunna besvärjas. Om vi kunna undvika plodsutgjutelse, skola vi anse detta såsom n hedor för oss; vi hyste denna förhopping då vi öfvertogo nationalförsamlingens ippdrag och vi hysa den fortfarande. Thiers ;ttrade vidare: Då nationalförsamlingen är uverän och hade kunnat göra sig till en konstituerande församling, har den aflagt tt bevis på stor oklokhet genom att inkränka sig till uppgiften att reorganisera andet. Denna uppgift skulle pålägga henne tt oerhördt arbete. Thiers lade härefter örsamlingen på hjertat att på det sorgfälasto undvika alla frågor, som kunde uppräcka split och politiska passioner. Kabiwettet arbetade i fullkomlig endrägt; det .räfvade blott i landets intresse och efter nedel att upprätta det från sin olycka? Chiers vädjade till de båda stora partiernas nän att vara eniga i reorganisationsverket ch bad dem att icko bekämpa hvarandra. fan vidhöll den oafvisliga nödvändigheten tt uppskjuta alla konstitueringen rörande rågor ech sade att om församlingen önkade republikens fortfarande bestånd, så eroddo detta ju på henne — hon hade ju epubliken i sina händer. Hvad mig peronligen beträffar, sade Thiers slutligen, så vär jag inför historien att aldrig föra er akom ljuset, att aldrig bakom er rygg uppöra någon fråga, att aldrig begå handlinar, som skulle ha till syfte ett förräderi ot eder suveränitet, Sedan Thiers slutat it anförande, beslöt församlingen att förytta sig till Versailles. Frågan hurnvida öreamlingen skulle förklara sig permanent ler icko permanent utom Paris lomnades llkomligt öppen.