trodde att han drömde, och innan han kom
till visshet om att det var rena verkligheten,
hade prosten redan uttalt orden: så döper
jag dig o. s. v. Gossen var kristnad till
Uffe, det kunde icke göras om igen.
Faster Malena var beredd på det värsta, då
hön kom hem från kyrkan. Dock sade öfver-
sten intet: olyckan hade skett och lät sig ju
icke ändras derigenom att han bröt med sin
syster. Men öfverstens ovilja mot sin. son
blef ingalunda förminskad genom dennes namn.
Ja, icke nog härmed, han hade: dessutom den
förargelsen att folk sedan, när de sågo Uffe,
frågade honom: men hvarför har ni då gifvit
er son ett så löjligt namn? — en fråga; som
alltid försatte öfversten i den ytterligaste förlä-
genhet,ty han kunde icke beqväma sig till att er-
känna att han blifvit öfverlistad af faster Malena.
Öfversten tröstade sig med att han skulle
väl få flera barn, och dem skulle faster Ma-
lena icke bära fram till dopet. Men äfven
detta hopp blef sviket. Uffe blef enda bar-
net, ett förhållande som ej heller: bidrog till
att öka fadrens kärlek till honom.
Af tre skäl hyste alltså öfversten ovilja mot
sin son alltifrån hans tidigaste barndom: för det
första var han ett så svagt och sjukligt barn,
hvilket han sjelf då inte kunde rå för, för det
andra hette han Uffe, hvilket han egentligen icke
heller kunde rå för, och slutligen för det tredje
fick han inga syskon, och det kunde Uffe rakt
inte alls rå för.