kärna lusm, så lugna vi o3s dock sjelfva med svarei: ne. Vår utrustning kräfver måhända skyndsam förbättring, men organisering af folkets stridsfärdighet i enlighet med nu afgifna förslag kräfver väl mera betänsamhet än hvad några veckors upphetsadt skuggspel vill medgifva. Begäret att på en gång vilja konkurrera med vår tids mönsterstater för krigskonst till lands och vatten, som man söker göra till en folkyra, står ej i samklang med de framhållna bristfälligheterna af alla andra slag. Utan att de sednare först afhbjelpas är uppfyllandet af det förra begäret ej blott oklokt, utan ruinerande, när ej det hotande svärdet mnågonstädes är draget eller skäligen kan dragas. På det moderna talesättet — nu kan man vänta sig allt — svara vi blott gå då i kloster, Opholia!4 Förtvifla gerna de politici som tro att vi blott äro en munsbit för förstkommande kannibaler, som önska sluka oss med hull och hår, såsom det visar sig vara ej allenast icke oantagligt, utan fastmera fullkomligt säkert från våra kannstöpares synpunkt. Man tyckes sakna de der 30 linieskeppen som Gustaf III skapade i utbyte mot landets och folkets lifsmärg. Hvad ega vi qvar af den herrligheten? Ett braskande äreminne från Hogland, men för öfrigt inte en kopparslant. Hvad nytta gjorde de Sverige och dess folk? De föranledde ofruktsamma krig och inblandningar igrannstyrelsers gräl, sedan de framtvingats med afseende på våra transmarina provinsers skydd. Nu -ega vi inga sådana att skydda mera, krigsskeppen anses nödvändiga för att skydda oss sjelfva och skaffa oss respekt; de skola öda målskjutningskulor och krut, föra några beskickningar eller kungliga personer, spegla sig i Östersjöns vatten och slutligen hvar på sitt håll sjunka idess och glömskans djup. Det var en tid då indelningsverket ansågs såsom en lefvande mur, en mönsterarmå, hvilken tanke hos vederbörande disponenter likaledes ammade sjelfförgudning och öfvermad. Hvad lycka skänkte detta militärväsende Sverige? Visserligen försvar inom landet; men äfven utan tvång Pultava, .Willmanstrand och Fehrbellin med folkoch landförödelse, hunger och pest, Vår så kallade äras, våra krigstågs och vår stora flottas tider voro för Sveriges folk nätt och jemt dess osällaste kulturskiften, ehuru åsynavittnena derom nu tiga, och det tyckes vara för att återkomma t:1l dem som man nu allt ofvanefter och nedåt spjernar med händer och fötter, ord och skrift. Sådant synes oss vara ett fåviskt arbete, hvaruti vi långtifrån spåra landets lycka. Tale man fritt om lumpen egennytta, materialism och ofosterländskhet hos dem som ej 8e nödvändighet för oss att visa våra grannar tänderna för att hålla dem på afstånd; vi kunna å vår sida ej värja oss från ett slags ömkan öfver det antydda krigsdeliriet såsom den röda tråden i allt detta talet. De braskande orden och den öfversvallande fosterländskheten äro dock idel flärd när de ej behöfvas — såsom utan tvifvel för närvarande är fallet. Derför att tvenne vilddjur störtat tillsammans i slagsmål och rifvit hvarandra förderfvade, är väl ej nödigt att allehanda djur som på jorden bo klädas i lejonhud, slipas klor på fötterna och antaga tigernatur.: Det skall sannerligen