kärna lusm, så lugna vi o3s dock sjelfva
med svarei: ne. Vår utrustning kräfver
måhända skyndsam förbättring, men organi-
sering af folkets stridsfärdighet i enlighet
med nu afgifna förslag kräfver väl mera be-
tänsamhet än hvad några veckors upphet-
sadt skuggspel vill medgifva. Begäret att
på en gång vilja konkurrera med vår tids
mönsterstater för krigskonst till lands och
vatten, som man söker göra till en folkyra,
står ej i samklang med de framhållna brist-
fälligheterna af alla andra slag. Utan att
de sednare först afhbjelpas är uppfyllandet
af det förra begäret ej blott oklokt, utan
ruinerande, när ej det hotande svärdet mnå-
gonstädes är draget eller skäligen kan dra-
gas. På det moderna talesättet — nu kan
man vänta sig allt — svara vi blott gå
då i kloster, Opholia!4 Förtvifla gerna de
politici som tro att vi blott äro en munsbit
för förstkommande kannibaler, som önska
sluka oss med hull och hår, såsom det visar
sig vara ej allenast icke oantagligt, utan
fastmera fullkomligt säkert från våra kann-
stöpares synpunkt. Man tyckes sakna de
der 30 linieskeppen som Gustaf III skapade
i utbyte mot landets och folkets lifsmärg.
Hvad ega vi qvar af den herrligheten? Ett
braskande äreminne från Hogland, men för
öfrigt inte en kopparslant. Hvad nytta gjorde
de Sverige och dess folk? De föranledde
ofruktsamma krig och inblandningar igrann-
styrelsers gräl, sedan de framtvingats med
afseende på våra transmarina provinsers
skydd. Nu -ega vi inga sådana att skydda
mera, krigsskeppen anses nödvändiga för att
skydda oss sjelfva och skaffa oss respekt;
de skola öda målskjutningskulor och krut,
föra några beskickningar eller kungliga per-
soner, spegla sig i Östersjöns vatten och
slutligen hvar på sitt håll sjunka idess och
glömskans djup. Det var en tid då indel-
ningsverket ansågs såsom en lefvande mur,
en mönsterarmå, hvilken tanke hos veder-
börande disponenter likaledes ammade sjelf-
förgudning och öfvermad. Hvad lycka skänkte
detta militärväsende Sverige? Visserligen
försvar inom landet; men äfven utan tvång
Pultava, .Willmanstrand och Fehrbellin med
folk- och landförödelse, hunger och pest,
Vår så kallade äras, våra krigstågs och
vår stora flottas tider voro för Sveriges folk
nätt och jemt dess osällaste kulturskiften,
ehuru åsynavittnena derom nu tiga, och det
tyckes vara för att återkomma t:1l dem som
man nu allt ofvanefter och nedåt spjernar
med händer och fötter, ord och skrift. Så-
dant synes oss vara ett fåviskt arbete, hvar-
uti vi långtifrån spåra landets lycka.
Tale man fritt om lumpen egennytta,
materialism och ofosterländskhet hos dem
som ej 8e nödvändighet för oss att visa våra
grannar tänderna för att hålla dem på af-
stånd; vi kunna å vår sida ej värja oss från
ett slags ömkan öfver det antydda krigsde-
liriet såsom den röda tråden i allt detta ta-
let. De braskande orden och den öfver-
svallande fosterländskheten äro dock idel
flärd när de ej behöfvas — såsom utan tvif-
vel för närvarande är fallet. Derför att
tvenne vilddjur störtat tillsammans i slags-
mål och rifvit hvarandra förderfvade, är väl
ej nödigt att allehanda djur som på jorden
bo klädas i lejonhud, slipas klor på fötterna
och antaga tigernatur.: Det skall sannerligen