— gfj0 —
— Rasmus! utbrast faster Malena, mina
gosse heta Rasmus, nej, se det blir då ingen-
ting utaf!
— Din gosse, sade öfversten 1 gäckande
ton; det skulle just roa mig att veta hvad
du har för en del i honom!
— Hvad för en del! Jag har större del i
den pojken än du eller någon annan men-
niska...
— Det vore väl hin! tänkte öfversten ; men
faster Malena gaf honom icke tid till att säga
det högt, ty hon fortsatte:
— Var det kanske inte jag som räddade
hans lif, då ni andra icke tyckte honom vara
bättre värd än att genast gräfvas ned i jor-
den? Hade jag inte varit, så skulle barnet j
ha lefvat vid det här laget, och då kunde det
inte heller ha fått något namn. Derför har
jag mer än någon annan rätt att bestämma
namnet; och aldrig skall pysen komma att
heta Rasmus så länge jag kan röra tungan i
munnen.
Fru Hjelm, som bäst visste huru fruktans-
värd denna hotelse var, skyndade sig att mäkla
fred och frågade så beskedligt, om man då
icke kunde kalla barnet Rasmus Thorstein.
Namnet Johannes hade hon genast uppgifvit,
då hon såg, huru lifligt hennes man och svä-
gerska introsserade sig för sgken. Men SRasmus
Thorstein4 vann hvarken öfverstens eler fäster
UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. de