Ett trögt folk, fullt af hetsig-
heter.
EF.
Delta uttryck är af gammalt kändt och
erkändt; dess sanning förnekar sig ej heller
nu. I fall en utlänning skulle bedöma
Sveriges ställning efter hvad han läser om
densamma i våra flesta tidningar för dagen,
så skulle han anse dess folk likställigt med
otaheitier och han skulle mycket beklaga
det tillstånd af brist eller samhällsupplös-
ning som finnes här i landet, röjande sig å
ena sidan i dåliga institutioner och å den
andra i vanvård af intressena, bäde från
folkets och styrelsens sida. Ingen fotta
— ingen armå som förtjemar detta namn,
ingen företagsamhet, ingen patriotism, bara
underlägsenhet och fattigdom, ingenting för
upprätthållande af landets värdighet idislas
ända till leda af alla partier och utgör vårt
sjelfgifna, men bedröfliga orlof. Utan attse
idel guldfrukter i träden och gudinnor i mol-
nen uti vårt gamla land, kunna vi ej förmå
oss till den sjelfförnekelse att så Cmåia fan på
väggen som vissa dagbladspatrioter nu med
all ifver täfla om, under det de med en
hjertäögslig farhåga vädra ryssar eller preus-
sare i hvar buske och tränga på att göra
allt, både möjligt och omöjligt, för att natu-
ralisera tanken på båda dessa förfärliga
spöken. Vi kunna, för vår del, ej se annat
än ett .stundens delirium, en febril hetsig-
het eller. något annat abnormt i allt detta
tal, späckadt med alla möjliga fattigdomsbe-
vis om oss sjelfva, i detta blodsskimmer för
ögonen hos alla rikt fantiserande naturer,
som ej tyckas kunna gomna lugnt utan med-
vetandet om tillvaron af så och så många
remingtonare och bakladdningskanoner, fästen
och vallar, samt. isynnerhet krigsdugliga
skepp och män i 100-tusental att sköta all
denna herrlighet. Är denna hetsighet på-
kommen i ett nu af lutter försigtighet och fasa
för Bismarck? fråga vi oss — eller är den
utbrottet af en krigisk medeltidsanda, som
går igen och drömmer om äran och svärdet
och inflytande på Europas angelägenheter?
Hvad veta vi? — Men något annat än bara
allmän hetsighet synes det vara. Deruti
låter förmärka sig någonting specifikt, som
döljes till sin natur under patriotismens
omklädnad.
Vi vilja ändock tills vidare betrakta het-
sighetsparoxysmen blott såsom en sådan och
något nyktert se förhållandena an. Är nu allt
skrik Om ingen armde och ingen flotta sannt —
och vere det verkligen patriotiskt att just
nu offra allt på dessa bödelsredskap, när
hela Europa lefvat in sig i afsky för kriget
och när konjunkturen för fredliga idrotters
verksamhet lofvar oss framgång deruti? Kan :
det vara så på en gång dåligt och farligt,
det som nu är — såsom dessa folkbeväp-
nare intill tänderna påstå? Om ej de kunna