Ett trögt folk, fullt af hetsigheter. EF. Delta uttryck är af gammalt kändt och erkändt; dess sanning förnekar sig ej heller nu. I fall en utlänning skulle bedöma Sveriges ställning efter hvad han läser om densamma i våra flesta tidningar för dagen, så skulle han anse dess folk likställigt med otaheitier och han skulle mycket beklaga det tillstånd af brist eller samhällsupplösning som finnes här i landet, röjande sig å ena sidan i dåliga institutioner och å den andra i vanvård af intressena, bäde från folkets och styrelsens sida. Ingen fotta — ingen armå som förtjemar detta namn, ingen företagsamhet, ingen patriotism, bara underlägsenhet och fattigdom, ingenting för upprätthållande af landets värdighet idislas ända till leda af alla partier och utgör vårt sjelfgifna, men bedröfliga orlof. Utan attse idel guldfrukter i träden och gudinnor i molnen uti vårt gamla land, kunna vi ej förmå oss till den sjelfförnekelse att så Cmåia fan på väggen som vissa dagbladspatrioter nu med all ifver täfla om, under det de med en hjertäögslig farhåga vädra ryssar eller preussare i hvar buske och tränga på att göra allt, både möjligt och omöjligt, för att naturalisera tanken på båda dessa förfärliga spöken. Vi kunna, för vår del, ej se annat än ett .stundens delirium, en febril hetsighet eller. något annat abnormt i allt detta tal, späckadt med alla möjliga fattigdomsbevis om oss sjelfva, i detta blodsskimmer för ögonen hos alla rikt fantiserande naturer, som ej tyckas kunna gomna lugnt utan medvetandet om tillvaron af så och så många remingtonare och bakladdningskanoner, fästen och vallar, samt. isynnerhet krigsdugliga skepp och män i 100-tusental att sköta all denna herrlighet. Är denna hetsighet påkommen i ett nu af lutter försigtighet och fasa för Bismarck? fråga vi oss — eller är den utbrottet af en krigisk medeltidsanda, som går igen och drömmer om äran och svärdet och inflytande på Europas angelägenheter? Hvad veta vi? — Men något annat än bara allmän hetsighet synes det vara. Deruti låter förmärka sig någonting specifikt, som döljes till sin natur under patriotismens omklädnad. Vi vilja ändock tills vidare betrakta hetsighetsparoxysmen blott såsom en sådan och något nyktert se förhållandena an. Är nu allt skrik Om ingen armde och ingen flotta sannt — och vere det verkligen patriotiskt att just nu offra allt på dessa bödelsredskap, när hela Europa lefvat in sig i afsky för kriget och när konjunkturen för fredliga idrotters verksamhet lofvar oss framgång deruti? Kan : det vara så på en gång dåligt och farligt, det som nu är — såsom dessa folkbeväpnare intill tänderna påstå? Om ej de kunna