på en utväg till räddning; det var visserligen en förtviflad utväg, men situationen syntes homom också så förtviflad att hvarje utväg borde tillgripas. Blott på ett vis kunde han komma löjtnant von Zimmerthals ondskefulla skämt på skam, det var genom att i samma ögomblick förlofva sig. Så tänkte han och så gjarde han; han vände sig till sin granne vid berdet och friade genast till henne. Den som råkade ha fått platsen vid hans sida var en liten blyg, oansenlig prestdotter från Jutland; aldrig hade hon kunnrat drömma om att den stora äran att bli förlofvad nred löjtnant Hjölm skulle vederfaras henne. Hon blef så brydd att hon hvarken kunde svara ja eller nej; men hon framstammade något om sina. föräldrar. Följande morgon vaknade löjtnant Hjelm med ett tungt hufvud; det förekom honom som hade hån begått en stor dumhet. Dock — en mån är en man och ett ord är ett ord; det var icke annat att göra än att skrifva till det gamla prestfolket i Jutland. TLöjtnantens. bref var något kyligt; men man öfversåg med formen för innehållets skull; han fick ett svar fullt af stormand hänryckning, fullt af jublande lycksalighet. Så gick ryktet om löjtnant Hjelms förlofning staden rundt omkring; händelsen väckte ett oerhördt uppseende, meon det var icke det slags uppseende, som föftnanten hade väntat. Nyheten ansågs svara utomordentligt intressant; det var en gåta som