på en utväg till räddning; det var visserligen
en förtviflad utväg, men situationen syntes
homom också så förtviflad att hvarje utväg
borde tillgripas. Blott på ett vis kunde han
komma löjtnant von Zimmerthals ondskefulla
skämt på skam, det var genom att i samma
ögomblick förlofva sig. Så tänkte han och så
gjarde han; han vände sig till sin granne vid
berdet och friade genast till henne. Den som
råkade ha fått platsen vid hans sida var en
liten blyg, oansenlig prestdotter från Jutland;
aldrig hade hon kunnrat drömma om att den
stora äran att bli förlofvad nred löjtnant Hjölm
skulle vederfaras henne. Hon blef så brydd
att hon hvarken kunde svara ja eller nej;
men hon framstammade något om sina. föräl-
drar.
Följande morgon vaknade löjtnant Hjelm
med ett tungt hufvud; det förekom honom
som hade hån begått en stor dumhet. Dock —
en mån är en man och ett ord är ett ord;
det var icke annat att göra än att skrifva till
det gamla prestfolket i Jutland. TLöjtnantens.
bref var något kyligt; men man öfversåg med
formen för innehållets skull; han fick ett
svar fullt af stormand hänryckning, fullt af
jublande lycksalighet. Så gick ryktet om
löjtnant Hjelms förlofning staden rundt om-
kring; händelsen väckte ett oerhördt uppseende,
meon det var icke det slags uppseende, som
föftnanten hade väntat. Nyheten ansågs svara
utomordentligt intressant; det var en gåta som