-— Sf! ee
hon ha lärt honom, att just nu var rätta tiden
att hoppas, just nu rätta tiden att önska.
Men öfversten var ju född under en olycklig
stjerna, allting skulle gå bakvändt för honom,
så ock i detta fall: han förstod inte sin hustru.
Sålunda lefde dessa båda lifvet igenom i
stilla enformighet. Öfversten var den som
led mest häraf; ty han hade sett alla sina
gyllene morgondrömmar uppgå i rök — ja,
till och med det sista hopp, han hade hyst,
att han måtte få en gon, i hvilken han kunde
lefva sitt lif om igen, en son som kunde ut-
föra den storartade bragd, som fadren måst
lemna outförd — till och med detta hopp
hade blifvit grymt gäckadt.
Uffe ådrager sig i en tidig barndom. sin
faders misshag.
Då öfverste Hjelm hade varit gift i två år,
meddelade honom hans hustru den glada under-
rättelsen, att en arfvinge var att vänta. Öf-
versten hade ej på länge känt en så outsäg-
lig glädje som han erfor vid denna under-
rättelse. De mörka moln som börjat lägra sig
öfver hans lif försvänro såsom genom ett
trollslag — lifvet smålog åter mot honom så
ljuft och mildt. Öfversten (vi kalla honom
så, fastän han då ännu var blolt kapten) tänkte
gig två möjligheter: antingen får jag en
frisk och stark pojke, och så skall han växa