a JB AA vakar derstädes på flera ställen uppstått. — Festen för Carl Johan Uddman. Den 11 mars 1871. Sistlidna lördagsafton firades en af dessa fester, som böra förvissa den sceniska konstnären om att de tider för alltid äro förbi, då man med ett visst förnämt förakt blickade ned på hans plats i ledet af ljusets och bildningens kämpar, och då man till och med ansåg honom endast höra till fspelet4 vid civilisationens stora armå. En samling så talrik som stora börssalen beqvämligen kunde rymma, eller fyrahundra perBoner, tillhörande snart sagdt alla samhillsklasser, för hvilka Carl Johan Uddman är ett kärt och aktadt namn, hade förenat sig om att högtidligt fira den omtyckte sångarens och skådespelarens guldbröllopsdag med lifvet. Den vackra salen var festligt upplyst och smakfullt dekorerad midt framför musikläktaren med 1iefvande växter, standarer och vapensköldar, omslutande ett porträtt af dagens hjelte, åt hvilken man på en estrad placerat en gyllene fåtölj. På vapensköldarno läste man namnen å Uddmans mest framstående roler, och ofvan hans bild årtalen 1821 och 1871. Sedan den storartade processionen under musikens toner marscherat in från smårummen och Uddman blifvit förd till sin hedersplats, började en serie af hyllningar med ett framträdande af ståthållaren, baron Manderström, som i hofmarskalken af Edholms frånvaro — dennes bröllop firades samtidigt å kungl. slottet — i väl valda ordalag framförde en helsning från konungen till den glade sångaren och öfverlemnade till femtioåringen såsom ett bevis på h. maj:ts nåd och bevågenhet guldmedaljen Litteris et artibus. Denna uppmärksamhet från teaterns höge beskyddare mottogs med dånande hurrarop och belönades med folksångens afsjungande. Derefter uppträdde professor Cederschjöla på estraden med ett vältaligt och vurmhjertadt hyllningstal, i hvilket han framhöll det egendomliga af Uddmans attraktionsförmåga. Icke är det den glänsande, utomordentlige artisten — yttrade hr Cederschjöld — eller den europeiskt ryktbara talangen, kring hvilken vi äro samlade, nej, det är helt enkelt den sanne humorisen, den ädla och genomhederliga menniskan, som utöfvar denna trollmakt, att till sig draga och kring sig samla hjertan.4 Till detta tal deklamerade hr Frans Hedberg några lyckade skämtoch allvarsamma verser, utgörande en teckning af Uddmans skiftande lefnadsöden, hvarefter följde en paus af musicerande och pokulerande. Hr Johan Jolin uppsteg nu på estraden bredvid sångarens hedersplats och uppliste ett humoristiskt poem, i hvilket hvarje vers slutade med Uddmans välbekanta favorituttryck Xgodi, hvarefter hr Jolin med några ord på prosa å sällskapets vägnar till femtiåringen öfverlemnade en vackert arbetad silfverpokal, ämnad för Ssolopimpling4 i hemmet en gång, Xdå åren icke längro tillåta den tunga kroppen att vara gjäles i. Carl Johans-förbundets årssammankomster å operakällarenX. Telegrammer från åtskilliga städer upplästes nu under skallande munterhet af hr Svante Hedin, hvilken genom sin framställning ingalunda fördunklade innehållet af de humoristiska välkomsthelsningarne. Följde så glada poemer af hr Frans Hodell och den rikt begåfvade, så kallade naturpoetenX, hr Johannes Johansson, som i orden P. B. åt sin sångmö skurit så vackra lagrar, hvarefter serien af hyllningsdikter afslutades med några lyckliga verser på franska språket af en i Stockholm bosatt f:ansman. Bland glada intermezzon förtjenar gärskildt omnämnas det roliga och qvicka lilla tal, hvarmed hr Sv. Hedin till dagens hjelte öfverlemnade en present af en almanacka för året 1821, i elegant band af rödt marokin. Hr Uddman tackade slutligen under djup rörelse den välvilliga kretsen af vänner och teaterhabitubter och afsjöng derefter en komisk visa om sina egendomliga lefnadsöden under förposttjensten i de långa konstnärsstriderna. Under åhörande af de ståtligaste körer och de utmärktaste qvartettsånger, vexlande med musiken från läktaren, tillbringades aftonen i den mest angenäma sinnesstäm ning, och öfverallt såg man grupper af artister, litteratörer, embetsmän, militärer, börsnotubiliteter, industriidkare, publicister etc., vittnande om att det intelligenta Stockholm med ifver omfattat ett tillfälle att visa sin tacksamhet mot den konstnär, som förskaffat det så många glada stunder och hvars ungdomliga själ tyckes känna sig föga generad af den tunga syrtut som ödet åt hans ande gaf, såsom det hette i de Jolinska verserna. Vi taga oss friheten att här nedan meddela dessa verser. då utrvmmet icke tillåter