— 100 —
Sjön, som återspeglade elden, var såsom en
planet åt denha nya och förfärliga sol, som
midt i natten upplyste Coromandels Eden.
När de båda vännerna hunnit på hundra
stegs afstånd från Chattiram, kastade de sig ur
sadlarne och sprungo genom all6n till terras-
sen, hvarifrån förtviflade rop och ett ljudligt
bundskall hördes, vittnande om att mensklig
hjelp der var ytterst behöflig.
— Denna skogseld är anlagd af någon
afgrundsando i menniskogestalt! utropade
Edvard.
Ett sönderslitande anskri, sådant som en
qvinna uppgifver då hon, efter sin födelse-
stads eröfrande, ryckes från hemmets härd af
en barbarisk, segerdrucken fiende, nådde nu
Gabriels öron och genljöd i hans hjerta. Vid
det starka eldskenet, som lät föremålen synas
närmare än de verkligen voro, såg Gabriel en
för honom välkänd grupp i svindlande fart
passera mellan träden. . Indianen Goulab bort-
förde i sina armar — likasom gladan den
rädda dufvan — Eva, Tinnevelys drottning,
hvilkens utslagna hår fladdrade för vinden.
I samma ögonblick kom en annan reslig hindu,
vig såsom tigern, och kring hvilkens panna
var fästad en blodig bindel, framrusande och
grep qvinnoröfvaren Goulab i Klerbbs och
Gabriels åsyn. Den bronsfärgade jätten kastade
Goulab till marken och genomborrado hans
bröst med en dolk, dervid ropande: