— 100 — Sjön, som återspeglade elden, var såsom en planet åt denha nya och förfärliga sol, som midt i natten upplyste Coromandels Eden. När de båda vännerna hunnit på hundra stegs afstånd från Chattiram, kastade de sig ur sadlarne och sprungo genom all6n till terrassen, hvarifrån förtviflade rop och ett ljudligt bundskall hördes, vittnande om att mensklig hjelp der var ytterst behöflig. — Denna skogseld är anlagd af någon afgrundsando i menniskogestalt! utropade Edvard. Ett sönderslitande anskri, sådant som en qvinna uppgifver då hon, efter sin födelsestads eröfrande, ryckes från hemmets härd af en barbarisk, segerdrucken fiende, nådde nu Gabriels öron och genljöd i hans hjerta. Vid det starka eldskenet, som lät föremålen synas närmare än de verkligen voro, såg Gabriel en för honom välkänd grupp i svindlande fart passera mellan träden. . Indianen Goulab bortförde i sina armar — likasom gladan den rädda dufvan — Eva, Tinnevelys drottning, hvilkens utslagna hår fladdrade för vinden. I samma ögonblick kom en annan reslig hindu, vig såsom tigern, och kring hvilkens panna var fästad en blodig bindel, framrusande och grep qvinnoröfvaren Goulab i Klerbbs och Gabriels åsyn. Den bronsfärgade jätten kastade Goulab till marken och genomborrado hans bröst med en dolk, dervid ropande: