— Men Eva? Eva? Tala med mig om Eva!
— Hon tillhör er. Aek, om ni hade sett
henne! Qvinnorna, äfven de mest förbehåll-
samma, förråda sig i vissa ögonblick... Efter
att länge ha varit upptagna af allmänna åkla-
garen, som aldrig ville sluta att prata. och
som, i parentes sagdt, fortfar att se snedt
på mig, fingo Eva och jag tala en stund med
hvarandra afsides. Hon yttrade då:
— Men hvart i all verlden har er vän tagit
vägen, herr Edvard?
— Gabriel är ute och jagar, min fru.
— Ensam?
— Alldeles ensam.
— Åt hvilket håll har han begifvit sig?
— Till de svarta klipporna... ett godt
stycke härifrån, på andra sidan sjön.
— Han är då tokig, er vän?
— Nej, min fru; har skall i afton skänka
er en matta, sammansatt af tolf tigerhudar . .-
Knappt hade jag yttrat detta, förrän Eva
störtade fram till mig och omfattade kramp-
aktigt min arm, ropande:
—- Skämta icke, herr Edvard! Är Gabriel
verkligen vid de svarta klipporna?
— Ja, på min adelsmanna-ära! svarade jag
med denna allvarsamma min, som man icke
kan låtsa.
— Herr Edvard, yttrade hon då, i det hon
tryckte mina händer, ni får icke dröja här
ett ögonbliek. Tag med er sex af mina raskaste
tjenare och skynda till den stackars Gabriels