— Men Eva? Eva? Tala med mig om Eva! — Hon tillhör er. Aek, om ni hade sett henne! Qvinnorna, äfven de mest förbehållsamma, förråda sig i vissa ögonblick... Efter att länge ha varit upptagna af allmänna åklagaren, som aldrig ville sluta att prata. och som, i parentes sagdt, fortfar att se snedt på mig, fingo Eva och jag tala en stund med hvarandra afsides. Hon yttrade då: — Men hvart i all verlden har er vän tagit vägen, herr Edvard? — Gabriel är ute och jagar, min fru. — Ensam? — Alldeles ensam. — Åt hvilket håll har han begifvit sig? — Till de svarta klipporna... ett godt stycke härifrån, på andra sidan sjön. — Han är då tokig, er vän? — Nej, min fru; har skall i afton skänka er en matta, sammansatt af tolf tigerhudar . .Knappt hade jag yttrat detta, förrän Eva störtade fram till mig och omfattade krampaktigt min arm, ropande: —Skämta icke, herr Edvard! Är Gabriel verkligen vid de svarta klipporna? — Ja, på min adelsmanna-ära! svarade jag med denna allvarsamma min, som man icke kan låtsa. — Herr Edvard, yttrade hon då, i det hon tryckte mina händer, ni får icke dröja här ett ögonbliek. Tag med er sex af mina raskaste tjenare och skynda till den stackars Gabriels