-— LIU0A2
honom om femtio år härefter, skall jag finna
honom i Madras lefvande eller död.
— Men om lord Cornwallis...
— Gabriel, inga om vill jag höra.
— Förlåt mig, Klerbbs; ni har hela mitt
lifs lycka i era händer.
— Och jag skall återgifvra er lyckan. Lita
på mig.
Ännu utbyttes några mindre betydelsefulla
ord mellan vännerna. Derefter gjorde sig
herr Klerbbs i ordning till att resa.
Den unge mannen hittade lätt på en före-
vändning för sin plötsliga affärd. Gabriel
fick i uppdrag att säga Eva att Klerbbsi och
för sina giftermålsangelägenheter måste uppe-
hålla sig några dagar i Madras.
— Så mycket bättre! svarade Eva; ty hans
umgänge är visst icke nyttigt för er, herr
Gabriel. Han skämtar ju öfver allting; nu få
v åtminstone någon tid sysselsätta 0ss med
lvarsamma saker... Som ni vet, har ännu
mgen tillfört mig de tolf tigerhudarne.
— Ack, min fru, sade Gabriel, männen äro
mycket oartiga här i Indien; jag sjelf...
— Tyst, bara! Huru kan ni på fullt allvar
tala om denna sak? Jag förbjuder er att begå
en dumhet, jag förbjuder er att vara tokig.
Under det Eva sade detta, betraktade hon
Gabriel med ett utmanande leende, ett sådant
som hos en qvinna alltid antyder en viss af-
sigt att af kärlek eller ledsnad spinna en
intrig.