-— LIU0A2 honom om femtio år härefter, skall jag finna honom i Madras lefvande eller död. — Men om lord Cornwallis... — Gabriel, inga om vill jag höra. — Förlåt mig, Klerbbs; ni har hela mitt lifs lycka i era händer. — Och jag skall återgifvra er lyckan. Lita på mig. Ännu utbyttes några mindre betydelsefulla ord mellan vännerna. Derefter gjorde sig herr Klerbbs i ordning till att resa. Den unge mannen hittade lätt på en förevändning för sin plötsliga affärd. Gabriel fick i uppdrag att säga Eva att Klerbbsi och för sina giftermålsangelägenheter måste uppehålla sig några dagar i Madras. — Så mycket bättre! svarade Eva; ty hans umgänge är visst icke nyttigt för er, herr Gabriel. Han skämtar ju öfver allting; nu få v åtminstone någon tid sysselsätta 0ss med lvarsamma saker... Som ni vet, har ännu mgen tillfört mig de tolf tigerhudarne. — Ack, min fru, sade Gabriel, männen äro mycket oartiga här i Indien; jag sjelf... — Tyst, bara! Huru kan ni på fullt allvar tala om denna sak? Jag förbjuder er att begå en dumhet, jag förbjuder er att vara tokig. Under det Eva sade detta, betraktade hon Gabriel med ett utmanande leende, ett sådant som hos en qvinna alltid antyder en viss afsigt att af kärlek eller ledsnad spinna en intrig.