ts hr Made Hvarjehanda nyueter. RR Cd Förr och nu. Frankrikes nuvarande styresman, hr Thiers, skrifver uti sin Konsulatets och kejsardömets historiaft; Napoleon ville, att marskalk Davoust, till belöning för dagen vid Auerstädt, skulle såsom den förste intåga i Berlin för att ur magistratens händer emottaga nycklarne till huf vudstaden. Före stt intåg i Berlin uppehöll sig Napoleon i Potsdam; han tillegnade sig endast Fredriks värja, hans skärp och hans Svartaörns-orden. Napoleon tog värjan, i det han utropade: Detta är en vacker gåfva åt invaliderna, isynnerhet åt dem som tillhörde hannoveranska armån. De skola utan tvifvel blifva lyckliga att i vår ego få se den värja, som besegrade dem vid Rossbach. Napoleon, som med så mycken aktning tillegnadeäsig dessa dyrbara reliker, förolämpade sannerligen hvarken Fredrik eller den preussiska nationen. Den 22 oktober 1806 höll Napoleon, såsom triumfator lik Alexander och Ciesar, sitt intåg i Berlin. Stadens hela befolkuing var på benen för att närvara vid detta storartade skådespel. Napoleon intågade, omgifven af sitt garde, efterföljdt af de vackra kyrassierregementena dHautpoul och Nansouty. Det rikt klädda gardet var imposantare än nägonsin. Främst grenadiererne och jägarne till häst; till sist åter grenadierer och jägare till häst; i midten marskalkarne Berthier, Duroc och Augereau, och uti denna grupp Napoleon, af vördnad isolerad, klädd i den enkla kostym han bar uti Tuilerierna och på slagfältet. Napoleon, föremål för blickarne af en oräknelig, stum, af sorgsenhet och tillika af beundran betagen menniskomassa! Sådant var det skådespel som visade sig på den långa och breda Borlinergata, som förer från Charlottenburgerporten till konungarnes af Preussen palats. Härleken en affär. Rörande senaste Sigfridsmarknaden i Wexiö skrifver Smålands-Postens kronikör bland annat följand :: Så är då Sigfridsmessan slut, och om äfven vår goda stad ej ännu fullkomligt återtagit sitt vanliga utseende, så har väl dock det värsta marknadsoset gått öfver — och väl är det, ty — marknader i all ära — tretnad föra de åtminstone ej med sig. Men bringa de ej trefnad, så bringa de i stället så mycket annat, mera reelt, och för den omkringliggande trakten äro de derför af den största betydelse, Då skall allting afgöras, gamla trätor biläggas, klädnvingar köpas, hästar säljas och hjonelag stiftas och det sednare är naturligtvis ej det minst vigtiga. Det kan synas litet besynnerligt, att jag så der sammanför de hvardagligaste affärer och det vigtiga valet at följeslagare genom lifvet, men det är ju fullkomligt i tidens anda att anse äktenskapet med tillbehör såsom en affär — och det, efter hvad jag tror, äpnu mar hos allmogen än hos de så kallade bildade klasserna, så att flickan, som begärde skiljobref hos konsistorium (det hade nDemligen lyst 3 gånger för henne och henvves blifvande man), derför att det befanns vara trägängor på ett slagbord, som fästmannen skulle föra i boet, i stället för jerngängor, som han upp gifvit — så att den flickan, säger jag, Ingalunda i afseende på sitt affärsmässiga sätt att betrakta äktenskapet utgjorde något undantag från det vanliga. Ösed bilnnd faglands fruntimmer. Ittengelskt blad, Saturday Review, uttalar sig i de allvarligaste ordalag emot en osed, som alltmera begynt göra sig gällande bland Englands fruntimmer från de högsta samhällsklasserna, nemligen att flera gånger om dagen taga sig en sup eller s.k. snaps. Följden deraf, säger bladet, har blifvil att småniogom dryckesskapslasten tagit öfverhand äfven bland Englands ladies, och det i den förfärande grad, att det nu icke är sällsynt att höra talas om damer, som i berusadt tillstånd blifvit hemburona från baler eller sn