var mäktig skilja mellan barnslig tro, barnslig ulförsigt och barnsligt oförständ. De, som äro behäftade med melankoli, tärde af felslagna förhoppningar eller till förnuftet inskränkte, äro för fosterlandsstiftelsens syften de tacksammaste subjekten. Det gift som bjudas dem framlemnas i prålande omslag, vid orgJars brusande toner och under sjungandet af fanatiska sånger. Känslogommen retas, sinnet berusas, och att giftet börjar göra verkan finner man deraf, att behofvet af sådant blir allt större. Ifrån att kanske ha varit en verk. sam menniska, med ett förnuft, forskande efter sanningen, och med ett sinne, öppet för allt ädelt och skönt, blir man ett beklagansvärdt mellanting af stympad menniska och vanskapad engel. Föreställningen att tvenne stridiga makter kämpa om herraväldet öfver menniskoslägtet har nog skäl för sig, men ingalunda äro dessa makter de mystiska djefvulen och Gud, icke ens det onda och det goda, utan helt enkelt villfarelsen ech sanningen. Det mystiska försvinner således till mångas saknad; det är icke längre fråga om några krafter som stå utanför menniskan, utan helt enkelt om sådane af hvilka hona sjelf består. Villfarelsen, understödd med subsidier från fanatismen och egoismen, och sanningen representerad af det till fulländning sträfvande gudomliga menniskoförnuftet. Af dessa frön till krafter som finnas inom henne är fanatismens det farligaste, enär detsamma, 1 full växtkraft, med sin bladkronas lummiga grönska lockar icke blott den menlösa dufvan utan äfven den rofgiriga höken och således förföriskt stjelper den ena och hjelper den andra. Talaren gaf en bild atläsarnes bokstafsgud: På ena stället visar han mot Israels barn sitt misshag, då Han låter Jerusalem förstöras och de öfverblifna invånarne bortföras i fångenskap till Babel; och på ett annat ställe sitt välbehag, då han låter Pharaos hela här förgås i Röda hafvets böljor (2 Kon. 26 kap., 2 Mosebok 14 kap.) På ena stället räddar han undan den allmänna förstörelsen af Sodom och Gomorrha Loth, ehuru Loth, enligt 1 Mosebok 19 kap., var en drinkare och allt annat än faderlig i sitt förhållande till egna döttrar; och på ett annat ställe låter han den måttlige och kyske Johannes Döparen halshuggas för priset af en qvinnas dans. Ena året låter han Norrland drabbas af en hjertskärande missväxt för folkets otros skull, och det andra året gifver han det en den herrligaste skörd, ehuru någon synnerlig syndaånger icke försports. Talaren slutade med följande ord: Må vi väpna oss med vårt förnuft mot denna läsarnes vanställda Gud, som den ena stunåen blodtörstig straffar, och den andra stunden veklig favoriserar, ty vore han i verkligheten sådan de framställa honom, då vore han sämre än en ädel menniska. Salighe-en består uti harmoni mellan menniskans gerningar och henwes begrepp om hvad som är rätt och ädelt — osaligheten åter i disharmoni detta emellan. Det lärer knappt behöfva tiläggas att hr Leufstedt ofta under sitt föredrag och mest efter dat helsades med starkt bifall.