var mäktig skilja mellan barnslig tro, barnslig
ulförsigt och barnsligt oförständ.
De, som äro behäftade med melankoli, tärde
af felslagna förhoppningar eller till förnuftet
inskränkte, äro för fosterlandsstiftelsens syften
de tacksammaste subjekten. Det gift som bjudas
dem framlemnas i prålande omslag, vid org-
Jars brusande toner och under sjungandet af
fanatiska sånger. Känslogommen retas, sinnet
berusas, och att giftet börjar göra verkan fin-
ner man deraf, att behofvet af sådant blir
allt större. Ifrån att kanske ha varit en verk.
sam menniska, med ett förnuft, forskande efter
sanningen, och med ett sinne, öppet för allt
ädelt och skönt, blir man ett beklagansvärdt
mellanting af stympad menniska och vanska-
pad engel.
Föreställningen att tvenne stridiga makter
kämpa om herraväldet öfver menniskoslägtet
har nog skäl för sig, men ingalunda äro dessa
makter de mystiska djefvulen och Gud, icke
ens det onda och det goda, utan helt enkelt
villfarelsen ech sanningen. Det mystiska
försvinner således till mångas saknad; det är
icke längre fråga om några krafter som stå
utanför menniskan, utan helt enkelt om sådane
af hvilka hona sjelf består. Villfarelsen, un-
derstödd med subsidier från fanatismen och
egoismen, och sanningen representerad af det
till fulländning sträfvande gudomliga menni-
skoförnuftet. Af dessa frön till krafter som
finnas inom henne är fanatismens det farliga-
ste, enär detsamma, 1 full växtkraft, med sin
bladkronas lummiga grönska lockar icke blott
den menlösa dufvan utan äfven den rofgiriga
höken och således förföriskt stjelper den ena
och hjelper den andra.
Talaren gaf en bild atläsarnes bokstafsgud:
På ena stället visar han mot Israels barn sitt
misshag, då Han låter Jerusalem förstöras
och de öfverblifna invånarne bortföras i fån-
genskap till Babel; och på ett annat ställe
sitt välbehag, då han låter Pharaos hela här
förgås i Röda hafvets böljor (2 Kon. 26 kap.,
2 Mosebok 14 kap.) På ena stället räddar
han undan den allmänna förstörelsen af Sodom
och Gomorrha Loth, ehuru Loth, enligt 1
Mosebok 19 kap., var en drinkare och allt
annat än faderlig i sitt förhållande till egna
döttrar; och på ett annat ställe låter han den
måttlige och kyske Johannes Döparen hals-
huggas för priset af en qvinnas dans. Ena
året låter han Norrland drabbas af en hjert-
skärande missväxt för folkets otros skull,
och det andra året gifver han det en den
herrligaste skörd, ehuru någon synnerlig synda-
ånger icke försports.
Talaren slutade med följande ord:
Må vi väpna oss med vårt förnuft mot denna
läsarnes vanställda Gud, som den ena stun-
åen blodtörstig straffar, och den andra stunden
veklig favoriserar, ty vore han i verkligheten
sådan de framställa honom, då vore han sämre
än en ädel menniska.
Salighe-en består uti harmoni mellan men-
niskans gerningar och henwes begrepp om
hvad som är rätt och ädelt — osaligheten åter
i disharmoni detta emellan.
Det lärer knappt behöfva tiläggas att
hr Leufstedt ofta under sitt föredrag och
mest efter dat helsades med starkt bifall.