bestod ej profvet, utan började skräddaren
vackla, helst han icke på lång tid sett någon
regnbåge. Skräddarens ställnivg blef alltmera
allvarsam och Caron med färjan tycktes närma
sig. Men ddaren ville icke döden dö och
fann det lika vidrigt att på rak arm dö i den
mörka natten som det är ohyggligt i Småland
att dö. Han bjöd derför ödet spetsen —
antingen han nu ej var Sberedd eller han cj
hade sista rocken färdig. Snart måste dock
skräddaren som Napoleon vid Wörth tänka
på reträtten och begaf sig dervid med sin
gumma upp på vinden, der de båda tillbragte
den återstående delenaf natten. Sålunda rädda-
des skräddaren från ätt drunkna under den
svåra öfversvämning som uppstod i början
af veckan och han kan nu fortfarande, liksom
Berggren i Den nye kommendanten,
Klippa och skära,
Sverge till ära.