oo OSV a oroats af fruktan för en hotande fara, lugnades genast. Af alla djur som gömma sig i natten är obestridligen menniskan det fruktansvärdaste. Gabriel hade trott sig se en elefant, och han stodibegrepp att lemna altanen för att lägga sig i sin bädd, då han hörde en mensklig röst som, ehurw i högsta måtto dämpad, likväl kunde tydligt förnimmas i denna lätta atmosfer, gom icke låter ens den minsta insekts klagan vara ohörd. Gabriel såg vattnet i en af vikarne röra sig oeh bildå små vågor. Han tviflade icke på att några viga och starka personer summo deröfver för att uppnå en strand, som icke kunde ses från det ställe der han stod. De mörka grenarne vid sjökanten, hvilka en stund förut lyftats upp och böjts åt sidan, återtogo sin förra orörlighet. Någonting hotande och mysteriöst försiggick, men hvaruti detta bestod, kunde icke Gabriel ana; det var nattens och sjöns hemlighet. Gabriel tog sedan icke sin blick från denna del af taflan; han stod som en vaksam skildtvakt, beredd att försvara den sofvande Eva mot hvarje fiende; och vid tanken på denna sin uppgift erfor han en obeskriflig glädje. Vid daggryningen nedsteg han på terrassen, så snart han blef varse trädgårdsarbetarne, som då infunno sig, bärande sina krattor och spadar på axlarne. Han tilltalade den förste som passerade honom, och sedan han gjort denne några betydelselösa frågor, bad han att