oo OSV a
oroats af fruktan för en hotande fara, lugna-
des genast. Af alla djur som gömma sig i
natten är obestridligen menniskan det fruktans-
värdaste. Gabriel hade trott sig se en ele-
fant, och han stodibegrepp att lemna altanen
för att lägga sig i sin bädd, då han hörde en
mensklig röst som, ehurw i högsta måtto dämpad,
likväl kunde tydligt förnimmas i denna lätta
atmosfer, gom icke låter ens den minsta in-
sekts klagan vara ohörd.
Gabriel såg vattnet i en af vikarne röra sig
oeh bildå små vågor. Han tviflade icke på
att några viga och starka personer summo
deröfver för att uppnå en strand, som icke
kunde ses från det ställe der han stod. De
mörka grenarne vid sjökanten, hvilka en stund
förut lyftats upp och böjts åt sidan, återtogo
sin förra orörlighet. Någonting hotande och
mysteriöst försiggick, men hvaruti detta be-
stod, kunde icke Gabriel ana; det var nat-
tens och sjöns hemlighet.
Gabriel tog sedan icke sin blick från denna
del af taflan; han stod som en vaksam skildt-
vakt, beredd att försvara den sofvande Eva
mot hvarje fiende; och vid tanken på denna
sin uppgift erfor han en obeskriflig glädje.
Vid daggryningen nedsteg han på terrassen,
så snart han blef varse trädgårdsarbetarne, som
då infunno sig, bärande sina krattor och spa-
dar på axlarne. Han tilltalade den förste
som passerade honom, och sedan han gjort
denne några betydelselösa frågor, bad han att