Prof. von Diibens föreläsning 1 går rörde sig om menniskans fygiska utveckling. Första spåren af menniskan, visserligen svaga men dock igenkänneliga, förefinnas i de tertiära lagren, Sedermera varsnar man hennes uppträdande på jorden allt tydligare och tydligare. Med metallernas framträdande, framgår den menskliga utvecklingen i stark fart. Med detta framskridande i kultur tar äfven den fysiska utvecklingen hos menniskan steg framåt? Den åsigten, att menniskan äfven i tysiskt afseende försämras, är en gammal klagovisa, som föreläsaren ej ansåg synnerligen förtjent af uppmärksamhet, Hvad beträffar att menniskorna nu ej lefva så länge som förr, vore detta ej sannt.. Genom statistiska uppgifter visade föreläsaren t. ex. att medellifslängden i Sverige på de senaste 100 åren ökats och dödligheten minskats. Likaså i Frankrike. Och dessa båda länder äro icke undantag. Hvad den fysiska styrkan betriäffade, vore det svårt att säga huru härmed förhåller sig, men troligen vore äfven här ett stigande, åtminstone ej ett fallande. Skall man döma efter gamla familjeporträtter, vore säkert, att menniskorna nu för tiden ej vore fulare än våra vördade fäder. En egen omständighet, ganska betecknande, vore, utt just dessa dagars ledande politiska män inom franska republiken samt Tyskland och England äro gamla, mycket gamla. Den stora styrka, som uppenbarade sig hos de gamla riddarne, vore ej så mycket att tala om. Om man profvar de gamla rustningar som finnas qvar sedan riddartiden, så får en nutidens fullväxt man blott rum med sin mage, men hvarken med armar, bröst eller ben. Itt faktum, som talaren framdrog till bevis för att äfven under senare tiden i Sverige den fysiska utveckligen ganska starkt progresserat, är att, enligt officiela uppgifter, undermålingarne bland beväringen sedan 1840 visat sig allt mindre och mindre förekommande. Ser man på de ben, hvilka funnits i gånggrifterna efter det folk, som i den fornhistoriska tiden bebodde Sverige, framgår tydligt, att detta folk varit i fysiskt afseende underlägset de män och qvinnor, som nu utgöra vårt lands befolkning. Något som emellertid bör beaktas, är den omsorgsfulla omvårdnad, som nu egnas de späda barnen — härigenom räddas en mingd svaga individer, hvilka utan denna omvårdnad i späda år dött. — Hvad arternas uppkomst beträffar, framdrog föreläsaren, att flera bevis, som ej kunna bortdisputeras, funhos för riktigheten af Darwins teori, denna det största jäsningsämne, som sedan Linns tid . förekommit inom naturforskningen. De längst avancerade darwinsterna ha ledt menni skornag härkomst från apan. Man har dock förgäfves sökt öfvergångsformen mellan dessa båda slags skapade varelser. Karl Vogt anser att den första form af menniskohjerna är den, som ännu förekommer hos de olyckliga, hvilka nämnas idioter; men någon idiot-ras har väl dock aldrig funnits, och således, ansåg föreläsaren, borde man ej tala om detta såsom en bestämd utvecklingsform. Ingen del af menniskokroppen är, i såväl antropologiskt som språkligt hänseende, så väsentlig som hutvudet — det är hufvudsaken ; men ingen del varierar mera än hufvudet. Ett gammalt talesätt säger: stort hufvud, litet vett, men så är det ej, ty hos en frisk menniska är hjernan stor, om hufvudet är stort, likasom ett högtvälfdt starkt bröst är tecken till goda lungor och förträfflig respiration. Och då man tager detta törhål: lande till utgångspunkt för en vetenskaplig undersökning, behöfver man ej förirra sig in på den humbug, som kallas frenologi. Genom en framställning af de högst intressanta resultater med hänsyn till hjernan och dess funktioner, hvartill den bekante fysiologen professor Wagner i Göttingen, under sin undersökning af öfver 900 olika hjernor, kommit, lemnade föreläsaren en så klar som det för vetenskapen är möjligt inblick i denna ädla organs verksamhet. Medelvigten för en manlig hjerna är 1389 grammer; qvinnan har i allmänhet en hjerna vägande 140 grammer mindre. En mängd framstående vetenskapsmän, tänkare och skalder hafva, vid undersökning af deras hjernor, befunnits ha haft en hjernmassa, vägande betydligt mera än den vanligt hos menniskan förekommande. De, hvilka uppgifvas ha haft en hjernmassa, hvars tyngd gränsat till snart sagdt det otroliga, äro Cromwell, Cuvier och Byron. Tyngsta hjernmassan efter europberna hafva kaffrer och malajer; dernäst komma grönländarne, hvilka senare också stått i nära beröripg med isländare och danskar, hvilket helt visst väsentligt inverkat på deras fysiska utveckling, inclu