Prof. von Diibens föreläs-
ning 1 går rörde sig om menniskans fy-
giska utveckling. Första spåren af menniskan,
visserligen svaga men dock igenkänneliga, före-
finnas i de tertiära lagren, Sedermera varsnar
man hennes uppträdande på jorden allt tyd-
ligare och tydligare. Med metallernas fram-
trädande, framgår den menskliga utvecklingen
i stark fart. Med detta framskridande i kul-
tur tar äfven den fysiska utvecklingen hos
menniskan steg framåt? Den åsigten, att men-
niskan äfven i tysiskt afseende försämras, är
en gammal klagovisa, som föreläsaren ej ansåg
synnerligen förtjent af uppmärksamhet, Hvad
beträffar att menniskorna nu ej lefva så länge
som förr, vore detta ej sannt.. Genom stati-
stiska uppgifter visade föreläsaren t. ex. att
medellifslängden i Sverige på de senaste 100
åren ökats och dödligheten minskats. Likaså
i Frankrike. Och dessa båda länder äro icke
undantag. Hvad den fysiska styrkan betriäf-
fade, vore det svårt att säga huru härmed för-
håller sig, men troligen vore äfven här ett
stigande, åtminstone ej ett fallande. Skall
man döma efter gamla familjeporträtter, vore
säkert, att menniskorna nu för tiden ej vore
fulare än våra vördade fäder. En egen om-
ständighet, ganska betecknande, vore, utt just
dessa dagars ledande politiska män inom fran-
ska republiken samt Tyskland och England
äro gamla, mycket gamla. Den stora styr-
ka, som uppenbarade sig hos de gamla
riddarne, vore ej så mycket att tala om. Om
man profvar de gamla rustningar som fin-
nas qvar sedan riddartiden, så får en nutidens
fullväxt man blott rum med sin mage, men
hvarken med armar, bröst eller ben. Itt fak-
tum, som talaren framdrog till bevis för att
äfven under senare tiden i Sverige den fysi-
ska utveckligen ganska starkt progresserat, är
att, enligt officiela uppgifter, undermålingar-
ne bland beväringen sedan 1840 visat sig allt
mindre och mindre förekommande. Ser man
på de ben, hvilka funnits i gånggrifterna efter
det folk, som i den fornhistoriska tiden be-
bodde Sverige, framgår tydligt, att detta folk
varit i fysiskt afseende underlägset de män
och qvinnor, som nu utgöra vårt lands befolk-
ning. Något som emellertid bör beaktas, är
den omsorgsfulla omvårdnad, som nu egnas
de späda barnen — härigenom räddas en
mingd svaga individer, hvilka utan denna
omvårdnad i späda år dött. — Hvad arternas
uppkomst beträffar, framdrog föreläsaren, att
flera bevis, som ej kunna bortdisputeras, fun-
hos för riktigheten af Darwins teori, denna
det största jäsningsämne, som sedan Linns
tid . förekommit inom naturforskningen. De
längst avancerade darwinsterna ha ledt menni
skornag härkomst från apan. Man har dock
förgäfves sökt öfvergångsformen mellan dessa
båda slags skapade varelser. Karl Vogt anser att
den första form af menniskohjerna är den, som
ännu förekommer hos de olyckliga, hvilka näm-
nas idioter; men någon idiot-ras har väl dock
aldrig funnits, och således, ansåg föreläsaren,
borde man ej tala om detta såsom en bestämd ut-
vecklingsform. Ingen del af menniskokroppen
är, i såväl antropologiskt som språkligt hän-
seende, så väsentlig som hutvudet — det är
hufvudsaken ; men ingen del varierar mera än
hufvudet. Ett gammalt talesätt säger: stort
hufvud, litet vett, men så är det ej, ty hos
en frisk menniska är hjernan stor, om huf-
vudet är stort, likasom ett högtvälfdt starkt
bröst är tecken till goda lungor och förträfflig
respiration. Och då man tager detta törhål:
lande till utgångspunkt för en vetenskaplig
undersökning, behöfver man ej förirra sig in
på den humbug, som kallas frenologi. Genom
en framställning af de högst intressanta re-
sultater med hänsyn till hjernan och dess
funktioner, hvartill den bekante fysiologen pro-
fessor Wagner i Göttingen, under sin under-
sökning af öfver 900 olika hjernor, kommit,
lemnade föreläsaren en så klar som det för
vetenskapen är möjligt inblick i denna ädla
organs verksamhet. Medelvigten för en man-
lig hjerna är 1389 grammer; qvinnan har i
allmänhet en hjerna vägande 140 grammer
mindre. En mängd framstående vetenskaps-
män, tänkare och skalder hafva, vid undersök-
ning af deras hjernor, befunnits ha haft en
hjernmassa, vägande betydligt mera än den
vanligt hos menniskan förekommande. De,
hvilka uppgifvas ha haft en hjernmassa, hvars
tyngd gränsat till snart sagdt det otroliga, äro
Cromwell, Cuvier och Byron. Tyngsta hjern-
massan efter europberna hafva kaffrer och
malajer; dernäst komma grönländarne, hvilka
senare också stått i nära beröripg med islän-
dare och danskar, hvilket helt visst väsentligt
inverkat på deras fysiska utveckling, inclu-