ev
mina öron äro af en alltför grof materia, för
att kunna uppfatta den engla-melodi, som ut-
går från denna qvinnas läppar!
XEmellertid intogs jag af en liflig harm
öfver min feghet, och jag vädjade på det mest
kraftiga sätt till mitt mod, likasom hade jag
ansett .mig hotad af en förskräcklig fara.
O0, jag kände att mitt öde var för evigt
fästadt vid denna qvinna, att jag lefde en-
dast i och genom henne. Jag tänkte: CHon är
skapad för mig; en annan hade tagit henne
och derigenom trampat min rätt under föt-
terna; denne andre är död; hon är enka; det
naturliga förhållandet är återstäldt. Det är
endast en gång i lifvet man har sådana der
uminösa ider.
4Lyekligtvis märkte ingen af de menniskor,
som omgåfvo ess, min rörelse; allas blickar
voro riktade på henne; de lumpnaste slafvars
ansigten antego ett ädelt uttryck då de be-
traktade henne.
CDenna omständighet att ingen gaf akt på
mig gjorde mig dristig; jag lät mina ögon falla
på henno, och ifrån den stunden såg jag
också ingenting annat än henne. Hon bar
en sorgdrägt, charmantaro än den vackraste
balkostym; ett genomskinligt flor sökte för-
gäfres dölja hennes armar; hennes hals, be-
röfvad alla prydnader, afstack genom sin blän-
dande hvithet bjert från klädningslifvet och
det mörka håret, som nedföll i rika lockar
öfver hennes skuldror. Ett visst uttryck af