Riksdags-Nyheter. Endast andra kammaren hade i går afton sammanträde, dervid först förekom till behandling riksstatens Tredje hufvudtitel. Hr Hedin, som väckt motion om nedsättning af anslagen å denna hufvudtitel, öppnade debatten med en protest mot utrikesministerns yttrande förra året, att kamrarnes edamöter eller enskilda personer ej kunna rätt bedöma de utländska diplomatiska angelägenheterna — ett yttrande som väl starkt påminte om en preussisk ministers uppmaning till invånarne i den lilla staden Elbing, att de icke skulle mäta statsangelägenheter eftor sitt inskränkta förstånds måttstock. För sin del ansåg sig talaren helt enkelt ha rätt att från representantbänken uttala sina åsigter jemväl i fråga om vår diplomati, hvilken fråga icke visade större svårigheter för bedömande af icke fackmän än andra frågor, som oanmärkt falla inom den offentliga diskussionen. Det är ej någon hemlighet att en allmänt utbredd mening — hvilken talaren delade — bland alla utgifter för statsändamål finner dem vara onyttigast använda, hvilka utbetalas för våra diplomatiska beskickningar i utlandet. Att denna åsigt rotfästat sig beror icke ensamt på de personers egenskaper, som stått och stå i spetsen för dessa beskickningar, utan jemväl på det system, hvarpå vår diplomati är baserad. I egentlig mening ha vi ingen diplomati, vår ställning är icke mer af den betydenhet, att en sådan behöfves för oss, och en naturlig följd deraf är att inga störro diplomatiska förmågor i vårt utrikeskabinett kunna utbildas. Detta kan så mycket mindre blifva en möjlighet sålänge ett adligt namn gäller mer än genom studier förvärfvade kunskaper. Det är derför ej underligt att vår diplomati för närvarande företer en så föga hugnande tafla. Då vårt land ej mer kan spela någon stor politisk roll, hafva våra diplomaters uppgifter följaktligen blifvit af blygsammare art än förr, och i samma mån de ej kunna göra någon rent politisk talang gällande, har man större anspråk på att hos dem finna andra egenskaper. De skulle kunna genom att först och främst känna förhållandena i sitt eget land och dernäst genom att studera detland, der de äro satta att bevaka fosterlandets intressen, kunna göra det senare stora tjenster i industrielt och kommersielt hänseende; de skulle äfven, om de fattade sin ställning såsom de borde, kunna anse som sin pligt att vaka öfver, att alla för fosterlandet förklenliga rykten, som af en eller anvan anledning komma i omlopp, blefre vederlagda och en riktig kännedom om våra förhållanden spridd. Men i saknad af grundligare förstudier, i saknad af praktisk duglighet, måste de unga män, som anställas i kabinettets tjenst, anse sin hufvudsakliga uppgift vara, om uttrycket tillåtes, ett diplomatiserande dagdrifveri. Att äfven allmänheten har en sådan uppfattning af våra diplomaters verksamhet är ganska förklarligt, då utrikesministern under förra riksdagen förklarade, att han ej ville använda några andra personer än dem, som passerat graderna på den diplomatiska banan, Det kan ej finnas två meningar om, att ingen, genom att sysselsätta sig med en attachås renskrifning ellor attöfverlemna sig åt hans dolce far niente, förvärfvar de egenskaper, hvilka erfordras för bedömandet afinternationela förbållanden, Kasta vi en blick på våra diplomatiska agenter, så förete de äfven, med ett lysande men enstaka undantag, talande exempel för denna sanning. Såsom bevis på att man på andra håll bedömde en diplomats kompetens efter helt andra grunder än hos oss gjort sig gällande, Bämnde talaren några nordamerikanska sändebud i europeiska stater, hvilka icke genomgått någon diplomatisk skola, utan genom studier, författareskap eller ett verksamt deltagande i offentliga angelägenheter, fäst uppmärksamheten vid sig, men hvilka icke desto mindre med ära häfdat sitt lands anseende, befrämjat dess intressen och skapat sig sjelfva ett odödligt namn, under det svenska utrikeskabinettet samtidigt och på samma platser hade efter alla konstens reglor utbildade agenter, med hvilka historien icke hade något otaladt. På samma gång talaren klandrade detta oriktiga befordringssystem, måste han äfven göra anmärkning deremot, atv våra diplomater i främmande land: sakna instruktion -att öfvervaka alla sitt hemlands intressen i det främmande landet. Talaren : anförde flera exempel på, hurusom svenska ministrar i friummande hufvudstäder dels uraktlåtit att lemna behöfliga upplysningar gentemot sanna uppgifter, dels nekat att tillmötesgå landsmän. Genom citerande af en 2 ur 1809 års kansliordning visade talaren äfven, att dess påbud, de enda som finnas i afseende å våra diplomaters skyldigheter, fallit i glömska hos våra dagars diplomati. Deri säges, bland annat, att svenska diplomater genom att afgifva berättelser skola bland sina landsmän sprida kännedom om förhållandena i de land, de äro anställda,