Riksdags-Nyheter.
Endast andra kammaren hade i går afton
sammanträde, dervid först förekom till behand-
ling riksstatens
Tredje hufvudtitel.
Hr Hedin, som väckt motion om nedsätt-
ning af anslagen å denna hufvudtitel, öpp-
nade debatten med en protest mot utrikes-
ministerns yttrande förra året, att kamrarnes
edamöter eller enskilda personer ej kunna
rätt bedöma de utländska diplomatiska ange-
lägenheterna — ett yttrande som väl starkt
påminte om en preussisk ministers uppmaning
till invånarne i den lilla staden Elbing, att de
icke skulle mäta statsangelägenheter eftor sitt
inskränkta förstånds måttstock. För sin del
ansåg sig talaren helt enkelt ha rätt att från
representantbänken uttala sina åsigter jemväl
i fråga om vår diplomati, hvilken fråga icke
visade större svårigheter för bedömande af
icke fackmän än andra frågor, som oanmärkt
falla inom den offentliga diskussionen.
Det är ej någon hemlighet att en allmänt
utbredd mening — hvilken talaren delade —
bland alla utgifter för statsändamål finner dem
vara onyttigast använda, hvilka utbetalas för
våra diplomatiska beskickningar i utlandet.
Att denna åsigt rotfästat sig beror icke en-
samt på de personers egenskaper, som stått
och stå i spetsen för dessa beskickningar, utan
jemväl på det system, hvarpå vår diplomati
är baserad. I egentlig mening ha vi ingen
diplomati, vår ställning är icke mer af den
betydenhet, att en sådan behöfves för oss,
och en naturlig följd deraf är att inga störro
diplomatiska förmågor i vårt utrikeskabinett
kunna utbildas.
Detta kan så mycket mindre blifva en möj-
lighet sålänge ett adligt namn gäller mer än
genom studier förvärfvade kunskaper. Det är
derför ej underligt att vår diplomati för när-
varande företer en så föga hugnande tafla.
Då vårt land ej mer kan spela någon stor po-
litisk roll, hafva våra diplomaters uppgifter följ-
aktligen blifvit af blygsammare art än förr,
och i samma mån de ej kunna göra någon rent
politisk talang gällande, har man större an-
språk på att hos dem finna andra egenskaper.
De skulle kunna genom att först och främst
känna förhållandena i sitt eget land och der-
näst genom att studera detland, der de äro
satta att bevaka fosterlandets intressen, kunna
göra det senare stora tjenster i industrielt och
kommersielt hänseende; de skulle äfven, om
de fattade sin ställning såsom de borde, kunna
anse som sin pligt att vaka öfver, att alla för
fosterlandet förklenliga rykten, som af en
eller anvan anledning komma i omlopp, blefre
vederlagda och en riktig kännedom om våra
förhållanden spridd. Men i saknad af grund-
ligare förstudier, i saknad af praktisk duglig-
het, måste de unga män, som anställas i ka-
binettets tjenst, anse sin hufvudsakliga upp-
gift vara, om uttrycket tillåtes, ett diplomati-
serande dagdrifveri. Att äfven allmänheten
har en sådan uppfattning af våra diplomaters
verksamhet är ganska förklarligt, då utrikes-
ministern under förra riksdagen förklarade,
att han ej ville använda några andra personer
än dem, som passerat graderna på den diplo-
matiska banan,
Det kan ej finnas två meningar om, att in-
gen, genom att sysselsätta sig med en attachås
renskrifning ellor attöfverlemna sig åt hans dolce
far niente, förvärfvar de egenskaper, hvilka
erfordras för bedömandet afinternationela för-
bållanden, Kasta vi en blick på våra diplo-
matiska agenter, så förete de äfven, med ett
lysande men enstaka undantag, talande exem-
pel för denna sanning.
Såsom bevis på att man på andra håll be-
dömde en diplomats kompetens efter helt an-
dra grunder än hos oss gjort sig gällande,
Bämnde talaren några nordamerikanska sände-
bud i europeiska stater, hvilka icke genomgått
någon diplomatisk skola, utan genom studier,
författareskap eller ett verksamt deltagande i
offentliga angelägenheter, fäst uppmärksamhe-
ten vid sig, men hvilka icke desto mindre med
ära häfdat sitt lands anseende, befrämjat dess
intressen och skapat sig sjelfva ett odödligt
namn, under det svenska utrikeskabinettet
samtidigt och på samma platser hade efter
alla konstens reglor utbildade agenter, med
hvilka historien icke hade något otaladt. På
samma gång talaren klandrade detta oriktiga
befordringssystem, måste han äfven göra an-
märkning deremot, atv våra diplomater i främ-
mande land: sakna instruktion -att öfvervaka
alla sitt hemlands intressen i det främmande
landet. Talaren : anförde flera exempel på,
hurusom svenska ministrar i friummande huf-
vudstäder dels uraktlåtit att lemna behöfliga
upplysningar gentemot sanna uppgifter, dels
nekat att tillmötesgå landsmän. Genom cite-
rande af en 2 ur 1809 års kansliordning visade
talaren äfven, att dess påbud, de enda som
finnas i afseende å våra diplomaters skyldig-
heter, fallit i glömska hos våra dagars diplo-
mati. Deri säges, bland annat, att svenska
diplomater genom att afgifva berättelser skola
bland sina landsmän sprida kännedom om för-
hållandena i de land, de äro anställda,