F UR
— Bra, mycket bra, Gabriel! Före solned-
gången skola vi ha en stuga... Ni suckar,
Gabriel; låt höra hvilken svart tanke vaknat
i er själ.
— Ack, min vän! Jag suckar då jag tän-
ker på att lyckliga menniskor finnas, som i
detta ögonblick promenera på Boulevard Ita-
lien i Paris, som dricka likörer hos Tortoni,
som läsa affischer på husknutarne, som dinera
å förträffliga restauranter!... Och vi... Vi!
— Vi... vi, Gabriel? O, jag skulle ej vilja
byta med dessa lyckliga, om hvilka mi talar!
Städerna tråka ut mig... Deremot är det
angenämt att grundlägga en stad.
Gabriel lät höra ett klingande skratt, som
genast upprepades af mångfaldiga ekon. De
båda resande upphörde med sitt byggnads-
arbete, och nu begynte de skratta så mycket
de förmådde, för att försätta ekot i bästa
möjliga humör. Detta utbrott af pglädtighet,
hvarunder menniskorna och naturen så att
säga skämtade med hvarandra, skulle må-
hända ha bhfvit långvarigt nog, så vida ej
till de begge vinnernas öron trängt klara
toner, de der tycktes komma från en cittra
eller något annat liknande instrument.
Klerbbs och Gabriel fattade sina bössor och
förblefvo sedan en stund orörliga som statyer.
Tonerna kommo allt närmare och de tycktes
blanda sig med en melankolisk sång. Snart blefvo
tvenne indianer synliga på några få stegs af-
ständ, klädda i långa, hvita lifkjortlar och bärande