Ordf. Hör du, Eklind, kan du påminna dig
Pödu dd Jag ti ivå gå
klund. Jag tror. att jag var uppe två gånger.
Ordf. Mins du, Hedelin?
Hedelin. Nej.
Ordf. Jo, jo, det är allt det klokaste, det, så
slipper du riskera ytterligare tvetalan.
kodelin. Sånt der kan man glömma, har jag
sagt.
Ordf. Du svänger dig, du. - .
Hedelin. Åh, jag svänger mej inte alls, jag.
Ordf. Hur kommer det till att ditt minne, som
var så skarpt i tjufransakningen, nu är så klent?
Hedelin. Det pantlånarelappen, som hjelpte
upp minnet, och förresten skall ig säga hvad
Jag vet, å de iv, att jag inte begått något mord.
Tre vittnen. kusken Andersson, enkan Carolina
Olsson ech drängen J. L. Grönvall, hördes här-
efter som vittnen, och berättade: Andersson att
han, som en tid varit bekant med Hedelin, temli-
fen ofta haft besök, af denne . . . En gång, någon
ort tid före mordets begående, hade de träffats
hos Lovisa Eriksson, vid hvilket tillfälle äfven
Josefina Eklund närvarit ... Fyra dagar efter
mordets begående hade de ånyo sammanträftat,
då Hedelin yttrat: det var förskräckligt, att hon
skulle taga Sä sådant före . Hedelin, som
förut varit tarfligt klädd, var vid tillfället iklädd
en mörk ytterrock och svarta byxor . . . Då
vittnet, tillsammans med Hedelin, hade varit uppe
för att vittna i målet, hade denne senare yttrat:
Nu tänker di komma åt mej, men di ska så
heller ! . . . Vittnet tillade slutligen 1
stälda frågor, att han, äfven den senas
Bett Hedelin glad och lifrad, men aldrig full.
Vittnet Olsson, härefter hörd, omförmälde att
hon, som tjenade hos hr Lemchen, vid flere till-
fällen varit i samspråk med Hedelin rörande mordet.
Under ett af dessa samtal hade vittnet efter ytt
randet: Stackars Josefina,
Norrköping! 1ätt till svar a
hon gerna göra! . . . Tre E
ingenting, men detta är oförsvarligt . , . Hade
hon yttrat ett enda ord till mig om saken, så skulle
jag frälst både hennes och gubbens lif... Om
jag skulle slagit sönder dörrn, så skulle jag rusat
in och räddat gubbens lif. — Då vittnet förmodat,
att Josefina omtalat mordets begående för sin mor,
hade Hedelin svarat: Hade hon yttrat det till sin
mor, så skulle väl jag först fått vetat. Vittnet
slutade med att omtala, det Hedelin varit trankil
som vanligt.
Vittnet Grönvall hade intet af vigt att omför-
milla.
Ordf. Hör du, Hedelin, är det sant hvad vitt-
net Olsson uppgifvit?
Hedelin. Mins inte...
Ordf. Han mins intet... Vet du hvar Piehl-
ska huset är beläget? i
Hedelin. Mörner hade sina hästar der, och
gick ofta in bortesta ingången. i
Ordf. Har du ej besökt någon i hitersta in-
gången?
Hedelin. es
Åklagaren. Då vill jag upplysa, att han ofta
passerat bitersta ingången,
Hedelin. Ja, kanhända någon gång.
Ordf. Hörde du då aldrig talas om Montan ?
Hedelin. Nej, möjligen att jag sett honom,
men jag visste ej hvem han var. . . För resten
kan jag tala om, att jag var med för att få se li-
ket, fast jag kom för sent.
Ransakningen uppsköts till annan dag, då åkla-
aren haratt förebringa all den vidare bevisning,
varat han vill sig i målet begagna.
Ordf. Hör på Hedelin, innan ni aflägsnar er
för dagen: påstår ni fortfarande att ni är oskyldig.
Hodelin, Ja, det är jag.
Ordf. Och du, Eklund, vidhåller du din nya
bekännelse.
Eklund, jag här sagt sanning.
Fångarne utfördes, nyfiket beskådade af ett stort
antal menniskor, hvilka församlat sig i de yttre
rummen, trappan och portgången.
3
uu