Ordf. Hör du, Eklind, kan du påminna dig Pödu dd Jag ti ivå gå klund. Jag tror. att jag var uppe två gånger. Ordf. Mins du, Hedelin? Hedelin. Nej. Ordf. Jo, jo, det är allt det klokaste, det, så slipper du riskera ytterligare tvetalan. kodelin. Sånt der kan man glömma, har jag sagt. Ordf. Du svänger dig, du. . Hedelin. Åh, jag svänger mej inte alls, jag. Ordf. Hur kommer det till att ditt minne, som var så skarpt i tjufransakningen, nu är så klent? Hedelin. Det pantlånarelappen, som hjelpte upp minnet, och förresten skall ig säga hvad Jag vet, å de iv, att jag inte begått något mord. Tre vittnen. kusken Andersson, enkan Carolina Olsson ech drängen J. L. Grönvall, hördes härefter som vittnen, och berättade: Andersson att han, som en tid varit bekant med Hedelin, temlifen ofta haft besök, af denne . . . En gång, någon ort tid före mordets begående, hade de träffats hos Lovisa Eriksson, vid hvilket tillfälle äfven Josefina Eklund närvarit ... Fyra dagar efter mordets begående hade de ånyo sammanträftat, då Hedelin yttrat: det var förskräckligt, att hon skulle taga Sä sådant före . Hedelin, som förut varit tarfligt klädd, var vid tillfället iklädd en mörk ytterrock och svarta byxor . . . Då vittnet, tillsammans med Hedelin, hade varit uppe för att vittna i målet, hade denne senare yttrat: Nu tänker di komma åt mej, men di ska så heller ! . . . Vittnet tillade slutligen 1 stälda frågor, att han, äfven den senas Bett Hedelin glad och lifrad, men aldrig full. Vittnet Olsson, härefter hörd, omförmälde att hon, som tjenade hos hr Lemchen, vid flere tillfällen varit i samspråk med Hedelin rörande mordet. Under ett af dessa samtal hade vittnet efter ytt randet: Stackars Josefina, Norrköping! 1ätt till svar a hon gerna göra! . . . Tre E ingenting, men detta är oförsvarligt . , . Hade hon yttrat ett enda ord till mig om saken, så skulle jag frälst både hennes och gubbens lif... Om jag skulle slagit sönder dörrn, så skulle jag rusat in och räddat gubbens lif. — Då vittnet förmodat, att Josefina omtalat mordets begående för sin mor, hade Hedelin svarat: Hade hon yttrat det till sin mor, så skulle väl jag först fått vetat. Vittnet slutade med att omtala, det Hedelin varit trankil som vanligt. Vittnet Grönvall hade intet af vigt att omförmilla. Ordf. Hör du, Hedelin, är det sant hvad vittnet Olsson uppgifvit? Hedelin. Mins inte... Ordf. Han mins intet... Vet du hvar Piehlska huset är beläget? i Hedelin. Mörner hade sina hästar der, och gick ofta in bortesta ingången. i Ordf. Har du ej besökt någon i hitersta ingången? Hedelin. es Åklagaren. Då vill jag upplysa, att han ofta passerat bitersta ingången, Hedelin. Ja, kanhända någon gång. Ordf. Hörde du då aldrig talas om Montan ? Hedelin. Nej, möjligen att jag sett honom, men jag visste ej hvem han var. . . För resten kan jag tala om, att jag var med för att få se liket, fast jag kom för sent. Ransakningen uppsköts till annan dag, då åklaaren haratt förebringa all den vidare bevisning, varat han vill sig i målet begagna. Ordf. Hör på Hedelin, innan ni aflägsnar er för dagen: påstår ni fortfarande att ni är oskyldig. Hodelin, Ja, det är jag. Ordf. Och du, Eklund, vidhåller du din nya bekännelse. Eklund, jag här sagt sanning. Fångarne utfördes, nyfiket beskådade af ett stort antal menniskor, hvilka församlat sig i de yttre rummen, trappan och portgången. 3 uu