aldrig något vänligt umgänge med sina grannar. Hanarne föra mot hvarandra ett blodigt krig under parningstiden, men sedan alla väl hunnit på ett angenämt sätt etablera sig, inträder ett stillestånd, och de olika familjefäderna nöja sig då med att på afstånd helsa hvarandra medelst ett förfärligt, hotande grin, när de träffas vid vattningsställena eller annorstädes, Som emellertid instinkten bjuder dem att bevara de egodelar naturen gifvit dem och hvilka de vilja lemna oskadade åt sina barn, upphöra de-plötsligt med sina ömsesidiga fiendtligheter, så snart: menniskan söker tillskynda dem någon skada, och förena sig då för att tillbakadrifvaden gemensamme fienden. Sådana äro sederna bland Bengalens tigrar, de vackraste. djur i skapelsen. Klerbbsoch Gabriel, liggande i bakhåll så som de-andra jägarne vid ingången till Lutchmidalen, märkte att deras hästar började skälfva i alla lemmar, likasom bade do i en hast blifvit utsatta för polartrakternas köld. — Se der ha vi tigrarne! utropade MounDonssamy. En blekhet, liknande dödens, utbredde sig ögonblickligen öfver ett dussin europeiska ansigten. Gabriel och Klerbbs uppehöllo på ett värdigt sätt sina respektive nationefs ära. De smekte sina hästar, hvilka begynt våldsamt flåsa, och, efter att ha undersökt sina bössor och pistoler, skyndade de fram .och placerade sig vid Mounoussamys sida, Hinduen räckte