Emellertid måste vi nu lemna dem åt sitt
öde, dervid likväl lofvande att skaffa dem mat
den följande dagen. De öfverhopade oss med
gina tacksägelser.
Allt efter som man närmar sig Valrien, får
man ett tydligare begrepp om dess styrka och
storlek. Tusentals menniskor ha besökt Vale-
rien blott såsom em punkt, hvarifrån man från
ena sidan väl kan se Paris och från den an-
dra ha ett vaekert panorama upp till St Cloud
oeh öfver Seinen till Marly och St Germain.
Den oerhörda massan af verk uppe på den
sockertoppsformiga kuren erbjuder en impone-
rande anblick. Icke ett skott, som varit i
stånd att skada, har lossats deremot, men att
döma af hvad jag såg, förekommer det mig
gom om Valårien icke vore så starkt som det
ser ut, och jag tror att kompetentare domare
skola bekräfta denna min åsigt. Vägen svän-
ger af åt öster rundt kullens framsida, vänder
sig sedan i brant stigning åt vester och upp-
når sålunda yttre löpgrafven. Det låg ännu
samma grå dimma öfver Paris, liksom om star
den hade önskat att för sig dölja dessa pie-
kelhufvor eller som om sjelfva naturen hade
varit uppfylld af medlidande med de beseg-
rade. Den yttre löpgrafven är ljus och djup.
Skildtvakter voro redan utställda på vallen och
en post vid ingången. Vägen leder till en
port med en vindbrygga öfver en andra löp
graf, och öfver ingången står inhugget Fort
Valrien, 1844; här var en annan post. In-
tet spår till preussisk ockupation märktes
ännu, men då man gick längre fram, fick man
till höger se en hop små tält, nära ett bomb-
fritt hvalf, hvilka blifvit försedda med kami-
ner och från hvilka framkommo om sig måna
preussare med filtar, som sorglösa fransmän
qvarlemnat. Gående ännu längre uppåt, pas-
gerar man det runda sigoaltorn, från hvilket
jag så ofta sett signalerna för de södra fästena
huru de skulle rikta sin eld, och ännu ett par
hundra alnar högre upp är Place dArmes, do
två stora barackerna och arsenalen, kommen-
dantens bostad o. s. v. Här var hela den fyr
kantiga borggården fylld med infanteri, kavalleri
och kanoner. Ett batterifranskt fältartilleri stod
straxt vid ingången, men endast en fransk militär
syntes till, och det var en, som tillhörde inten-
denturen. Den svart-röd-hvita fanan svajade
från signaltorneb — de spetsiga hjelmarne
uppfylde borggården. Något eländigare än ba-
rackerna kan man svårligen få se: toma,
dragiga rum, men med en inofam atmosfer,
som tvingade soldaterna att slå upp fönstren,
Ingenting, icke ens ved, fanns på platsen Vi
gingo ned och genomvandrade manskapets lod.
Officerarne höllo på att gifva dem förhåll-
ningsorder om, hvar de skulle tillbringa nat-
ten. Jag gick med bröstsärnet till venster
och blef förvånad öfver att finna, det kanoner:
nas både antal och storlek vida understeg,
hvad jag väntat. Der voro 4 kanoner, som
jag icke kunde mäta, men hvilka sågo ut att
vara 9-tums och liknade mynningladdnings-
kanoner. Bestyckningen var olikartad — fält-
kanoner af brons, landtartilleri och kanoner
afsedda för kustförsvar, med laddstockar och
viskor ännu liggande bredvid sig och pekande
i olika riktningar, orörda sedan de sista gån-
gen affyrades. Den stora 9latummare, som
hade så mycket ondt i sinnet mot S:t Ger-
main, låg med sitt stora, mörka öga fästadt
på terrassen, som man kunde urskilja bortom
träden på andra sidan Seinen. Jag kunde
ännu ha qvardröjt der länge, trots smutsen,
men det var verkligen på tiden att vända om.
På återvägen såg jag en fransk officer tala
med den nya preussiska kommendanten, öf-
verste von Ebenhart, en duktig officer, hvars
regemente nu ockuperar fästet. Det är det
46:te, hvilket allt sedan belägringens början
har legat vid Bougival. Ett batteri kom upp
just som jag lemnade platsen, omkring kl. 4.40,
och manskapet stufvade in sig så godt de
kunde i barackerna, i fast besittning af Va-
Jrien.s För denna gång inskränker jag mig
till en berättelse om hvad jag sett. Frans-
männen skulle ha marscherat ut kl. 9, men
begåfvo sig ej i väg förr än närmare midda-
gen, då de återvände till Paris. Jag önskar
att jag kunde skrifva om de utsvultna stac-
kare, vi mötte under återvägen och hvilka gått
ut på rof kring fästet i hopp om att kunna
få sig en munsbit. Jag kan ej glömma åsy-
nen af dem.
rr TEATRET EA TTT STAKE