evangeliska fosterlandsstiftelsen oeh andra
fria? religiösa sällskap snart sagdt ensamma
fått så och skörda, har uppgjorts af en ko-
mit, bestående af kyrhoherden Grafström,
komminister Ruus oeh arkivarien Oxenstjerna,
och diskuterades sistlidne fredag vid sam-
fundets senaste sammankomst.
Offentlig föreläsning. Professor
von Diben fortsatto i går afton i Veten-
skapsakademiens hörsal sin intressanta före-
läsningsserie angående de förhistoriska eu-
ropeiska folken. Föreläsaren skildrade, un-
derstödd af planscher m. m., de s. k. gång-
grifterna — särskildt den 51 fet höga och 45
fot djupa s. k. Ragvaldshögen i närheten af
Falköping — från uräldsta tider i Sverige,
hvilka högar emellertid hr v. D. ej ansåg
ha varit boningar, bestämda till uppehåll för
lefvande menniskor. Bland de arkeologer,
föreläsaren till stöd för sitt ofvannämda
omdöme eiterade, var framlidne konung Fre-
drik VII af Danmark, hvilken lifligt intres-
serade sig för den arkeologiska vetenskapen,
gjorde omfattamde studier deri samt året
före sin död utgaf ett värderikt arbete i det
ämne, som var föremål för föreläsningen i
fråga. Att högarne vero yrafvar ansåg hr
v. D. för visat, likaledes att de större varit
gemensamma begrafningsplatser för hela stam-
mar. I de på Axevalla varande högarne —
hvaraf en öppnades 1863 -— har man fun-
nit hela lager af menniskeben, det ena öf-
ver det andra samt med mellanlag af jord-
arter. I Åsahögen i Skåne, som 1819 un-
dersöktes, likaledes. Det sätt, hvarpå man
i dessa högar begrafvit de döda, har man
fonnit likna det, man spårat i södra Ame-
rika, nemligen att liken nedsatts i hukan-
de ställning. Samtliga redskap, man träffat
i dessa gånggrifter, äro af sten och ben.
Ett enda undantag härifrån är en brons-
knapp, som af dr Montelius funnits i en
dylik hög. Spår af växter ha ej upptäckts
i dem, men af djur, ben af hjorten, elgen,
björnen, rådjuret, hunden, svinet samt hä-
sten och fåret, de båda sednaste djurslagen
af. minsta art samt liknande dem, hvaraf
man funnit lemningar i de danska torfmos-
sarne. Bernstensstycken har mam i mängd
funnit i en af högarne i Wostergötland. Som
bernsten: ej funnits i detta landskap, utan
närmast tillhör östersjökusterna, måste dessa
stycken kommit till den zämnda provinsen
genom handel. — Med ledning af en af dr
Montelius uppgjord arkeologisk tablå, uppdrog
föreläsaren en exposå öfvar den utbredning,
det urfolk, hvilka såsom minnesmärken af
sig ofterlemnat dessa gånggrifter, haft i vårt
land, och hvilken utbredning hr v:D. ansåg
ej ha sträckt sig mycket norr om de stora
sjöarne i Svealand. Detta folk kunde man
med: ganska stor visshet antaga ha känt till
åkerbruket samt bestämdt icke varit af det
slägte, som benämnes lappar. Genom gjorda
jemförelser med kranier, funna i de svenska
gånggrifterna, med kranier från till och med
sednaste tider, kan man med temlig säker-.
het emfatta det förmodande, att detta gång-
grafsfolk utgjort en af de äldre stammar,
som bidragit till bildandet af det-nuvarande
svenska folket. Dessa gånggrifter äro emel-
lertid. ej specifika för Sverige, utan, bland
andra länder, för Danmark, Tysklend, till
Harts, Holland. Belgien, England, Skotland,
Frankrike, i synnerhet i Bretagne, Medel-
hbafsländerna, norra Afrika, Palestina, Egyp-
ten, der de funnits innan pyramiderna bygg-
des, Arsbion — ja, i Ostindien. I Norge
har man dock ej funnnit spår af dylika.
De måste beteckna ej en nationalitetsstånd-
punkt, utan en kulturståndpunkt, hvilken,
enligt föreläsarens, genom era högst beak-
tansvärda bevisningsförsök framdragna åsigt,
tydde på tron på ett lif efser detta.
Nya följetongen. Af detta på hr
Bonniers förlag utgifna romanbibliotek har
årets 8:de häfte nu utkommit, innehållande
början af ett nytt arbete: Herrmann, novell
af C. Werner.
Teatrarne. Mindre teatern gifver
fortfarande Prinsessan af TrebizondeX, deri;
med anledning af fru Bergströms sjukdom,