evangeliska fosterlandsstiftelsen oeh andra fria? religiösa sällskap snart sagdt ensamma fått så och skörda, har uppgjorts af en komit, bestående af kyrhoherden Grafström, komminister Ruus oeh arkivarien Oxenstjerna, och diskuterades sistlidne fredag vid samfundets senaste sammankomst. Offentlig föreläsning. Professor von Diben fortsatto i går afton i Vetenskapsakademiens hörsal sin intressanta föreläsningsserie angående de förhistoriska europeiska folken. Föreläsaren skildrade, understödd af planscher m. m., de s. k. gånggrifterna — särskildt den 51 fet höga och 45 fot djupa s. k. Ragvaldshögen i närheten af Falköping — från uräldsta tider i Sverige, hvilka högar emellertid hr v. D. ej ansåg ha varit boningar, bestämda till uppehåll för lefvande menniskor. Bland de arkeologer, föreläsaren till stöd för sitt ofvannämda omdöme eiterade, var framlidne konung Fredrik VII af Danmark, hvilken lifligt intresserade sig för den arkeologiska vetenskapen, gjorde omfattamde studier deri samt året före sin död utgaf ett värderikt arbete i det ämne, som var föremål för föreläsningen i fråga. Att högarne vero yrafvar ansåg hr v. D. för visat, likaledes att de större varit gemensamma begrafningsplatser för hela stammar. I de på Axevalla varande högarne — hvaraf en öppnades 1863 -— har man funnit hela lager af menniskeben, det ena öfver det andra samt med mellanlag af jordarter. I Åsahögen i Skåne, som 1819 undersöktes, likaledes. Det sätt, hvarpå man i dessa högar begrafvit de döda, har man fonnit likna det, man spårat i södra Amerika, nemligen att liken nedsatts i hukande ställning. Samtliga redskap, man träffat i dessa gånggrifter, äro af sten och ben. Ett enda undantag härifrån är en bronsknapp, som af dr Montelius funnits i en dylik hög. Spår af växter ha ej upptäckts i dem, men af djur, ben af hjorten, elgen, björnen, rådjuret, hunden, svinet samt hästen och fåret, de båda sednaste djurslagen af. minsta art samt liknande dem, hvaraf man funnit lemningar i de danska torfmossarne. Bernstensstycken har mam i mängd funnit i en af högarne i Wostergötland. Som bernsten: ej funnits i detta landskap, utan närmast tillhör östersjökusterna, måste dessa stycken kommit till den zämnda provinsen genom handel. — Med ledning af en af dr Montelius uppgjord arkeologisk tablå, uppdrog föreläsaren en exposå öfvar den utbredning, det urfolk, hvilka såsom minnesmärken af sig ofterlemnat dessa gånggrifter, haft i vårt land, och hvilken utbredning hr v:D. ansåg ej ha sträckt sig mycket norr om de stora sjöarne i Svealand. Detta folk kunde man med: ganska stor visshet antaga ha känt till åkerbruket samt bestämdt icke varit af det slägte, som benämnes lappar. Genom gjorda jemförelser med kranier, funna i de svenska gånggrifterna, med kranier från till och med sednaste tider, kan man med temlig säker-. het emfatta det förmodande, att detta gånggrafsfolk utgjort en af de äldre stammar, som bidragit till bildandet af det-nuvarande svenska folket. Dessa gånggrifter äro emellertid. ej specifika för Sverige, utan, bland andra länder, för Danmark, Tysklend, till Harts, Holland. Belgien, England, Skotland, Frankrike, i synnerhet i Bretagne, Medelhbafsländerna, norra Afrika, Palestina, Egypten, der de funnits innan pyramiderna byggdes, Arsbion — ja, i Ostindien. I Norge har man dock ej funnnit spår af dylika. De måste beteckna ej en nationalitetsståndpunkt, utan en kulturståndpunkt, hvilken, enligt föreläsarens, genom era högst beaktansvärda bevisningsförsök framdragna åsigt, tydde på tron på ett lif efser detta. Nya följetongen. Af detta på hr Bonniers förlag utgifna romanbibliotek har årets 8:de häfte nu utkommit, innehållande början af ett nytt arbete: Herrmann, novell af C. Werner. Teatrarne. Mindre teatern gifver fortfarande Prinsessan af TrebizondeX, deri; med anledning af fru Bergströms sjukdom,