Jemte det hon från sig afvärjer en förhärjande ins vasion, förstora sin makt — eller att framkälla ett inbördes krig i Nordeh öch utan mivsta utsigt till gblttörelse störta sig i ön saunolikt för henne förderflig strid, en strid, som i allra gynnsammaste fall blott för er medför utsigt att fortfarande förblifva i er nuvarande, föga afundsvärda ställning.? På min fråga, om det icke syntes baron Suehtslet lämpligt att genom den ryska gesanuten låta delgilva kaVinettet i Köpenhamn dessa vigtiga meddelanden, svarade generalen att han visserligen redan hade tillskrifvit sina kolleger i detta syfte, men föredroge att genom mig låta bringa allt detta till mitt hofs kännedoin ; defför stt sådana meddelanden muntligt låta göra sig utförligare öök Mera i detalj gående. Äfven kronprinsen var outtröttlig mel nya t kombinationer. Ryssland hade garanterat hoj nom Norge, men Lön gick slutligen så långt att vilja nöja sig med afwrädande af TErondhjems stift, och äfven detta skulle först tillfalla Sverige, om konungen derjemte ville besluta sig för att förlofva sin andra dotter, då ännu ett Hafn, ed prins Oskar. Änna frikostigare voro hans erbjudznde på Tystlätids bekostvad. Två byar i Tyskland för en i Norge hade redan baron Suchtelen nämt såsom engelskt erbjudande. Kronprinsen lofvade både Mecklenburg och Oldenburg, ja, till och med Hamburg öch Läbeck. Hans ifrigaste önskän var befälet öfver en sämmansatt svensk och dansk armå. Jag ser oöH hör honom ännu med sin mycket gascogniska accent helsa mig på sitt förtroliga sätt: Ådieu, monsteur de Baudissin. — Sedan brukade han oftast senare på qvällarne, hela timmar gå fram och tillbaka red mig i sin entresolvåniog för att för mig frattliggå någöt nytt förslag, som jag då så ordagrannt som möjligt skulle referara i Köpenhamn. Dervid hörde han påtagligen gerna sig sjelf tala, oeh icke utan skäl, ty hans röst var välljudande och han lade sina ord ypperligt. Men alla dessa lockelser tillbakavisades hårdnackadt i Köpenhamn. Hvärken Moskvas brand eller den 29:de bulletinen hade der gjort något intryek: man vidKöll liksom förr sin tro att Napoleon icke kunde besegras och att hän bättts un de älljerade makterna skulle sörja för sina vänner. Om konung Frediik deh 6:te ännu våren 1813 hade fattat det djerfva beslutet, att på egen hand marschera mot Frankrike, utan att bekymra sig om Sverige och Ryssland, skulle hans ingripande högst sannolikt ha varit mycket törkeummare än svenskatnes, Men i Köpenhamn var man så långt ifrån sådana tankar, att Daumark ännu efter Pretissens första resniog framställde för slag om en offoch dafensivalliäns med Frank rike, Vi kunna mvicke nog prisa ödet för att man på danska sidan icke ingick på att utvidga sig på Tysklands. bekostnad och fatta fast fot i Österoch Nordsjön Först i april 1813 fattade nan det försenade beslutet. att i England fråga, om en allians utan afträdande af Norge ännu vore möjlig. Kazinettet i So James bade hela viatern vägrat att biträda Åbo-traktaten: nu, då det efter lång tvekan ändtligen nyss undertecknat detsamma, kunde det icke göra något mera för Danmärk, z Yuan ? Nu qrarstannade jag naturligtvis ieke länge i Stockholm. I mars 1813 återkallades jag, uppbrände i största hast gegandtskapsarkivet och reste till Köpenhamn, der konungen mottog mig mindre onådigt än jag hade väntat, ty jag visste med mig sjelf att jag hade affati tat mina. rapporter i en helt annan anda, än man der var van att höra. Konungen nöjde sig med att säga till mig: hvar och en har sin åsigt och ni har er, som jag dock icke delar; men jag har för öfrigt varit nöjd med edra depescher. Kort derefter följde den fruktlösa underhandlingen med England. Ytterligare har jag att omnämna, att Thiers i sin kejsardömets historia påstår, att Berna dotse för sin allians icke endast fordrat subgidier af Frankrike utan ock dess garanti för Norges eröfring, och att detta förslag af Napoleon med harm alvisats. Det är möjligt att fråga var äfven om en garanmti,men jag kan itko påminna mig att jag då hörde talas om arnat än subsidier. a Wolf Baudisein.