Under mellanstunderna af sans hade Fingal befallt sin vaktande kammartjenare att ge honom en handspegel. CMen, herr baron — invände kammartjenaren. 4Lyd! Jag har mod att se mitt elände! — kommenderade den sjuke häftigt. — Det värsta är inte det som syns — suckade han sakta. Men vid anblicken af sin bild i spegeln kastade Fingal den dyrbara toalettartikeln långt ifrån sig åt marmorkaminen, mot hvilken glaset gick i spillror. KNi har ju satt en djefvulsk Quasimodo i glas och ram — ropade den sjuke förfärad. — Låt ingen dödlig se den bilden, ty så borde man afmåla satan. Häng genast ett flor mellan sidengardinerna! Hellre än att lefva med ett sådant utseende, så tag mitt lif! Bed doktorn ge mig lite stryknin eller blåsyra! Ack, der ha vi professorn! Skrif en florsgardin först på receptet, herr doktor och professor! Fåfängan öfver det manligt sköna ansigtet hade hos Fingal fått ett dödligt sår. Men snart återtogo feberfantasierna sin förlorade terräng, och när Gundla och Rosalie anlände, igenkändes de icke längre af den yrande. . 4Inga qvinnor i mitt hus!4 — ropade Fingal. — SDrif ut dem som myggor och. flugor genom alla fönster och dörrar! Tänd aila rök. flaskor och rensa luften! Jag vill ha rent