Under mellanstunderna af sans hade Fingal
befallt sin vaktande kammartjenare att ge
honom en handspegel.
CMen, herr baron — invände kammar-
tjenaren.
4Lyd! Jag har mod att se mitt elände! —
kommenderade den sjuke häftigt. — Det
värsta är inte det som syns — suckade han
sakta.
Men vid anblicken af sin bild i spegeln
kastade Fingal den dyrbara toalettartikeln
långt ifrån sig åt marmorkaminen, mot hvil-
ken glaset gick i spillror.
KNi har ju satt en djefvulsk Quasimodo i
glas och ram — ropade den sjuke förfärad. —
Låt ingen dödlig se den bilden, ty så borde
man afmåla satan. Häng genast ett flor mellan
sidengardinerna! Hellre än att lefva med ett
sådant utseende, så tag mitt lif! Bed doktorn
ge mig lite stryknin eller blåsyra! Ack, der
ha vi professorn! Skrif en florsgardin först
på receptet, herr doktor och professor!
Fåfängan öfver det manligt sköna ansigtet
hade hos Fingal fått ett dödligt sår.
Men snart återtogo feberfantasierna sin för-
lorade terräng, och när Gundla och Rosalie
anlände, igenkändes de icke längre af den
yrande. .
4Inga qvinnor i mitt hus!4 — ropade Fin-
gal. — SDrif ut dem som myggor och. flugor
genom alla fönster och dörrar! Tänd aila rök-
. flaskor och rensa luften! Jag vill ha rent