omdOomen, älven om de aro BoUva. vale Uuvv
nog sagdt, att staden sedan uräldsta tider va-
rit ett tempel för Talias dyrkan. Allt gick
bra. En skolpojke spelade bäst.
Lång mellanakt, hvarunder jag hade tillfälle
att bese en tebricka, uppsatt på fondviggen;
under min teaterkikare förvandlades den dock
till en ganska smakfull dekoration irojalistisk
anda.
Men min ställning! Framför mig en liten
fet fru med linhvitt hår. Hur skulle jag kunna
undvika att pressa henne? Omöjligt; också
fick jag linoljefläckar på min vackra, nya väst.
Jag bad henne tusen gånger om förlåtelse för
mitt nära förhållande, fästande hennes upp-
märksamhet vid, att jag bakifrån bearbetades
af en slusker. Hon sade ingenting; men snart
placerade hon oförmärkt en bårnål sålunda,
att jag fick ett riktigt bajonettstygn 1 magen.
Jag vred mig som en mask till en annan
plats; men der beskyllde mig en madam för
att ha för bred rygg, och en näbbig jungfru
frågade bakom mig, om jag trodde att min
pappa varit glasbläsare — allt under det att
en pojke framför mig ständigt reste sig på tå
och vid hvarje nedsjunkning lät sina klackjern
sondera mina sensiblaste liktornar. Ställnin-
gen var kritisk; men konsten framför allt,
och jag tröstade mig med att många hade det
ej Lisre än jag. Vi voro packade i vår an-
letes sveit, liksom sardiner i olja. Smågräl,
luktva ten, Vapörer, gråtaude barn, bleknande
qvionor, rop efter vatten. Transpirationen
ökas, då dörrarne ej vidare bevakas, utan nå-
gra misstänkta figurer tränga sig ytterligare
in mellan eleganta toaletter. Det var några
individer, som voro rikare på håg för de sköna
konsterna, än på medel att betala entrån.
Andra akten lika bra. En herre med lös-
skägg demaskeras ofrivilligt af stadens borg-
mästare; bengaliska elden går med en knall
upp i rök, oeh en förfärlig stank kör mig och alla
andra hufvudstupa på dörren. Jag tumlar på
en bakelsegumma och får betsla 50 öre för
krossade pepparkakshjertan, men går med 8e-
ger genom all lifsfara till hoteilet, lemnande
i den kalla nattluften efter mig en molnstod
af imma från min upphettade person.
Nu skall man njuta af hvilan, tänkte jag.
Men annorlunda var beslutadt. Mitt rum låg
midt öfver sehweizeriet, och der var harpo-
luft. Ja, det är sannt, Wimmerby har verk-
ligen redan hunnit tillegna sig dessa enkla,
men derför ej mindre konstnärliga konserter,
der korta kjortlar, gälla röster, tutingar och
pianotröskning sammansmälta med en ogenom-
tränglig cigarr-rök till ett harmoniskt helt.
Jag våndades. Isynnerhet vid allmänna kören
i refrängerna kröp jag under täcket, men in-
slumrade likväl slutligen oroligt, tills jag fick
höra trumpetstötar och hornmusik. Trefligt,
tänkte jag; nu äro ulanerna här. Yrvaken ru-
sar jag till klocksträngen och blir snart upp-
lyst om, att herrarne skaffat dit skarpskytte-
musiken och dansa med hvarandra på schwei-
aeriet; det är så roligt, så.
ter tar tröttheten ut sin rätt. Men min
sömn . plågas af de galnaste drömmar. Jag
tycker mig sitta i ett ångskåp tillsammans
med den linhåriga frun och bakelsemadammen
samt är i upplösningstillstånd; under tiden
spelar en liten gubbe, med päronformigt an-
sigte, på en bastuba, stor som en ångskorsten,
alla melodierna ur Trögelins resa till Stock-
holm, och vid musiken dansar en smålänning
med en harpya, som ej har mera än ett
perlband om lifvet.
Pang!... Jag spratt upp och kastade af mig
den mara, som tryckte mitt bröst. Pang!
pang! Stolar och bord slungas om hvarandra
der nere. Ny ringning och derefter rapport,
att herrarne gått, ty klockan är 3, men musi-
ken har arrangerat slagsmål på vanligt sätt.
Ingenting annat, tänkte jag och försökte, trots
oväsendet, att somna igen, ty vanan är andra
naturen, eller rättare, naturen tog öfverhand
på mina vanor.
Ännu var dock den kedja af stormiga scener,
som denna natt skulle skaka mig och hela
staden, icke slut. Nödrop höres från torget
utanför. Jag springer till fönstret, öppnar
luckan och får se stadens hela poliskår i full
uniform ligga kullslagen och en person hålla
honom i strupen. Af samtalen erfar jag, att
en skräflande gesäll, en riktig preussare, hade
på torget hållit föredrag öfver uppkomsten af
stadens namn, som förut var Skillingarum, nem-
ligen att borgmästare och råd i fordna tider,
medan staden ännu hade stora hästmarknader,
af gammal slentrian började alla sina kungö-
relser med: Vi, märrbytare o. s. v. Tala-
rens oppträdande blef rättvisligen beifradt af
ordningens ende handhafvare, och då uppstod
mellan vår vän polisen och vår fridstörande
ovän gesällen ett fälttåg, som hade den märk-
värdigaste likhet med fransk-tyska kriget. Vår
vän polisen (Frankrike) går fram och tar vår
ovän gesällen (Preussen) i kragen (Saarbric
ken). Gesällen samlar sin kraft och ger vår
vän en väldig puff (Wörth m. m.) Vår vän
går baklänges mot rådstun och får puff på
puff; han förlorar battong och mössa (Sedan,
Metz). Det går ännu längre; gesällen ligger
öfver honom, som jag sjelf såg, med handen
om strupen (Paris); men han sparkar emot
tappert. Nu kommer det profetiska af krigs-
historien: stadens skarpskyttar (det unga Frank-
rike) rycka upp och befria vår polis. Gesäl-
len öfvermannas och skall sättas i kurran, för
undergående af välförsjent näpst, men; lyckas
I slingra sig undan (bismarckska räfven), dock
med förlust af renseln, knölpåken afbruten
Oo rage 10 . 2
fa
Oc pPeSrrmr AA a H rr: nm rr Ad
13
UH i Es, VR im ÄN HH HT DOE HH
la pe