omdOomen, älven om de aro BoUva. vale Uuvv nog sagdt, att staden sedan uräldsta tider varit ett tempel för Talias dyrkan. Allt gick bra. En skolpojke spelade bäst. Lång mellanakt, hvarunder jag hade tillfälle att bese en tebricka, uppsatt på fondviggen; under min teaterkikare förvandlades den dock till en ganska smakfull dekoration irojalistisk anda. Men min ställning! Framför mig en liten fet fru med linhvitt hår. Hur skulle jag kunna undvika att pressa henne? Omöjligt; också fick jag linoljefläckar på min vackra, nya väst. Jag bad henne tusen gånger om förlåtelse för mitt nära förhållande, fästande hennes uppmärksamhet vid, att jag bakifrån bearbetades af en slusker. Hon sade ingenting; men snart placerade hon oförmärkt en bårnål sålunda, att jag fick ett riktigt bajonettstygn 1 magen. Jag vred mig som en mask till en annan plats; men der beskyllde mig en madam för att ha för bred rygg, och en näbbig jungfru frågade bakom mig, om jag trodde att min pappa varit glasbläsare — allt under det att en pojke framför mig ständigt reste sig på tå och vid hvarje nedsjunkning lät sina klackjern sondera mina sensiblaste liktornar. Ställningen var kritisk; men konsten framför allt, och jag tröstade mig med att många hade det ej Lisre än jag. Vi voro packade i vår anletes sveit, liksom sardiner i olja. Smågräl, luktva ten, Vapörer, gråtaude barn, bleknande qvionor, rop efter vatten. Transpirationen ökas, då dörrarne ej vidare bevakas, utan några misstänkta figurer tränga sig ytterligare in mellan eleganta toaletter. Det var några individer, som voro rikare på håg för de sköna konsterna, än på medel att betala entrån. Andra akten lika bra. En herre med lösskägg demaskeras ofrivilligt af stadens borgmästare; bengaliska elden går med en knall upp i rök, oeh en förfärlig stank kör mig och alla andra hufvudstupa på dörren. Jag tumlar på en bakelsegumma och får betsla 50 öre för krossade pepparkakshjertan, men går med 8eger genom all lifsfara till hoteilet, lemnande i den kalla nattluften efter mig en molnstod af imma från min upphettade person. Nu skall man njuta af hvilan, tänkte jag. Men annorlunda var beslutadt. Mitt rum låg midt öfver sehweizeriet, och der var harpoluft. Ja, det är sannt, Wimmerby har verkligen redan hunnit tillegna sig dessa enkla, men derför ej mindre konstnärliga konserter, der korta kjortlar, gälla röster, tutingar och pianotröskning sammansmälta med en ogenomtränglig cigarr-rök till ett harmoniskt helt. Jag våndades. Isynnerhet vid allmänna kören i refrängerna kröp jag under täcket, men inslumrade likväl slutligen oroligt, tills jag fick höra trumpetstötar och hornmusik. Trefligt, tänkte jag; nu äro ulanerna här. Yrvaken rusar jag till klocksträngen och blir snart upplyst om, att herrarne skaffat dit skarpskyttemusiken och dansa med hvarandra på schweiaeriet; det är så roligt, så. ter tar tröttheten ut sin rätt. Men min sömn . plågas af de galnaste drömmar. Jag tycker mig sitta i ett ångskåp tillsammans med den linhåriga frun och bakelsemadammen samt är i upplösningstillstånd; under tiden spelar en liten gubbe, med päronformigt ansigte, på en bastuba, stor som en ångskorsten, alla melodierna ur Trögelins resa till Stockholm, och vid musiken dansar en smålänning med en harpya, som ej har mera än ett perlband om lifvet. Pang!... Jag spratt upp och kastade af mig den mara, som tryckte mitt bröst. Pang! pang! Stolar och bord slungas om hvarandra der nere. Ny ringning och derefter rapport, att herrarne gått, ty klockan är 3, men musiken har arrangerat slagsmål på vanligt sätt. Ingenting annat, tänkte jag och försökte, trots oväsendet, att somna igen, ty vanan är andra naturen, eller rättare, naturen tog öfverhand på mina vanor. Ännu var dock den kedja af stormiga scener, som denna natt skulle skaka mig och hela staden, icke slut. Nödrop höres från torget utanför. Jag springer till fönstret, öppnar luckan och får se stadens hela poliskår i full uniform ligga kullslagen och en person hålla honom i strupen. Af samtalen erfar jag, att en skräflande gesäll, en riktig preussare, hade på torget hållit föredrag öfver uppkomsten af stadens namn, som förut var Skillingarum, nemligen att borgmästare och råd i fordna tider, medan staden ännu hade stora hästmarknader, af gammal slentrian började alla sina kungörelser med: Vi, märrbytare o. s. v. Talarens oppträdande blef rättvisligen beifradt af ordningens ende handhafvare, och då uppstod mellan vår vän polisen och vår fridstörande ovän gesällen ett fälttåg, som hade den märkvärdigaste likhet med fransk-tyska kriget. Vår vän polisen (Frankrike) går fram och tar vår ovän gesällen (Preussen) i kragen (Saarbric ken). Gesällen samlar sin kraft och ger vår vän en väldig puff (Wörth m. m.) Vår vän går baklänges mot rådstun och får puff på puff; han förlorar battong och mössa (Sedan, Metz). Det går ännu längre; gesällen ligger öfver honom, som jag sjelf såg, med handen om strupen (Paris); men han sparkar emot tappert. Nu kommer det profetiska af krigshistorien: stadens skarpskyttar (det unga Frankrike) rycka upp och befria vår polis. Gesällen öfvermannas och skall sättas i kurran, för undergående af välförsjent näpst, men; lyckas I slingra sig undan (bismarckska räfven), dock med förlust af renseln, knölpåken afbruten Oo rage 10 . 2 fa Oc pPeSrrmr AA a H rr: nm rr Ad 13 UH i Es, VR im ÄN HH HT DOE HH la pe