RV Ska vi inte bjuda fröken Rosalie med på promenaden?4 — frågade ynglingen ifrigt. Nej, min Arthur, vi böra vara ensamma, ty hfad jag har att säga dig får endast höras af Gud. Du gör mig orolig, tant Gundla! Du ser så blek ut. Kanske skall jag nu få höra det der vigtiga, som du antydde under den förfärliga stormnatten, och hvarom jag sedan förgäfves påmint dig? CKanhända! — Följ mig bara nu, ty här ombord på ångbåten kunna vi inte samspråka ostörda? cOch RBosalie? COnkel Hjort håller henne sällskap i vårt ställe. Med tunga steg och tungt hjerta vandrade Gundla vid sin älsklings sida fram mot målet för deras vandring. Hon tyckte sig gå mot en offerbänk. När de hunnit fram, kastade hon sig på knä vid moss-soffan och skyldeansigtet i sinå händer. Hon tycktes bedja. Arthur betraktade med klappande hjertå sin tant och vågåde icke störa hennes heliga, men dystra tystnad. Gundla lyftade åter upp sitt hufvud, drog en djup suck och nödgade derefter den förvånade ynglingen att sitta ned vid sin sida. cMitt barn! — började hon nästan hviskande — du har nu hunnit till de år, då du kån anförtros en sorglig hemlighet, och då åu