RV
Ska vi inte bjuda fröken Rosalie med på
promenaden?4 — frågade ynglingen ifrigt.
Nej, min Arthur, vi böra vara ensamma,
ty hfad jag har att säga dig får endast höras
af Gud.
Du gör mig orolig, tant Gundla! Du ser
så blek ut. Kanske skall jag nu få höra det
der vigtiga, som du antydde under den
förfärliga stormnatten, och hvarom jag sedan
förgäfves påmint dig?
CKanhända! — Följ mig bara nu, ty här
ombord på ångbåten kunna vi inte samspråka
ostörda?
cOch RBosalie?
COnkel Hjort håller henne sällskap i vårt
ställe.
Med tunga steg och tungt hjerta vandrade
Gundla vid sin älsklings sida fram mot målet
för deras vandring. Hon tyckte sig gå mot
en offerbänk.
När de hunnit fram, kastade hon sig på
knä vid moss-soffan och skyldeansigtet i sinå
händer. Hon tycktes bedja.
Arthur betraktade med klappande hjertå
sin tant och vågåde icke störa hennes he-
liga, men dystra tystnad.
Gundla lyftade åter upp sitt hufvud, drog
en djup suck och nödgade derefter den för-
vånade ynglingen att sitta ned vid sin sida.
cMitt barn! — började hon nästan hviskan-
de — du har nu hunnit till de år, då du
kån anförtros en sorglig hemlighet, och då åu