Article Image
tacksägolser och gjorde ett rikt sammanskott
åt dem raska besättningen. Gundla fröjdades
öfver Jyckan att kunna gifva.
Arthur blygdes lik en brottsling öfver den
sjösjuka, som gjort honom så maktlös, och
ökte, för att rädda sitt rykte, på allt sätt
visa sin burtigket och oförvägenhet på land-
backen. Han kläti rade till modrins förskräckelse
uppför de värsta bergsbrauterna, eller hem-
tala vid randen af bråddjupen små fjellväxter
till henne och fröken Ro-alie, som var hans
trogna och djerfva följeslagerska.
Do vackra höstdagarne lockade samtliga
årgbåtapassagerarne till ständiga ntÅykter i
den sköna, men vilda trakten, och Gundla
ejolf åtföljde de unga på deras vandringar, me-
dan pastor Hjort, tyngd at åren, tillbringade
sin tid med läsning.
Ingenting sarmarbinder obekanta menni-
r med hvarandra så fort som en gemen-
m fara och kamratskapet under en lärgre
resa. Artkur och Rosalie tyckte sig ha varit
lekkamrater ända egedan tidigaste barndoms3-
och den unga, intagande flickan visste
appast hurn varmt hon skulle kunna tacka
sin beskyddarinna för heones ömma omvård-
nad uvt der furang stunder, då Rosalies kam-
marjungfen var redlöst sjuk och snarare be-
e bjelp, än skänkte den ringaste sådan. .
Den skadade pro pollern behötd e emellertid
flexa dagar för sin reparation än maska inisterps
föfttspatkar, och Rosalie bit alldölus förtvifiar
1-
Thumbnail